Hata inflationen - men glöm inte jobben
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den höga inflationen missgynnar sparande och ökade klyftor mellan olika grupper leder till en "moralisk murkningsprocess".
Full sysselsättning utan inflation var målet för Rehn och samma mål gäller än i dag för den ekonomiska politiken.
Genom åren har dock uppslutningen bakom kampen mot inflationen varierat. Den var nästan obefintlig under 1980-talets överhettade ekonomi. Prisökningstakten gick då upp i tvåsiffriga tal.
På 1990-talet stabiliserades inflationen, men då ökade arbetslösheten istället.
De allra senaste inflationssiffrorna visar att prisökningstakten är på väg upp igen. Inflationstakten i mars var 3,4 procent mätt med konsumentprisindex.
Det är en ökning med 1,5 procentenheter på ett år och en bra bit över Riksbankens 2-procentsmål (som tolererar ett intervall på 1-3 procent).
Hur allvarligt är det?
En stor del av prisökningarna kan förklaras av stigande internationella priser på livsmedel och olja. Pristrycket på den svenska marknaden är inte starkt. Till det kommer att konjunkturen är på väg ned, vilket också håller tillbaka prishöjningar.
När Riksbanken bestämmer räntan tittar den inte på konsumentprisindex utan på den så kallade underliggande inflationstakten där räntehöjningar och skatteförändringar är borträknade.
I mars låg den underliggande inflationstakten på endast 2,3 procent, det vill säga bara marginellt över 2-procentsmålet. Något överhängande hot mot inflationsmålet finns alltså inte.
För löntagarna är stabila priser viktiga. Om inflationen drar iväg äts löneökningarna upp - som fallet var på 1980-talet. Att tro att det går att kompensera sig för prisökningar är en illusion, då höjs bara räntan snabbare.
Den enda verkliga garantin för stabila priser är att Riksbanken gör sitt jobb ordentligt. Då är det lite oroande att det funnits en tendens hos Riksbanken att ta betydligt allvarligare på ett överskridande av målet än på underskridanden.
I långa perioder har inflationstakten legat under 1 procent utan att det väckt någon särskild uppståndelse. Men så fort 2 procent överskrids kommer genast alarmistiska reaktioner.
Den här asymetrin är problematisk. För alltför låg inflation har också ett pris: en lägre aktivitet i ekonomin än nödvändigt och färre jobb.
Om löntagarna får intrycket att Riksbanken tolkar inflationsmålet ensidigt minskar uppslutningen kring kampen mot inflationen.
Riksbanken får inte låta sig stressas av kraven från marknaden. Chefen Stefan Ingves och hans kollegor måste sträva efter att agera likartat på båda sidor om 2-procentsmålet. De ska inte bara hata inflationen utan också ha Gösta Rehns helhetsbild i bakhuvudet:
Målet är full sysselsättning utan inflation.