Tvärt emot sagan om att det inte finns några stora berättelser vaggas vi in i en jätteberättelse om hoten mot framtidens välfärd. Kärt barn har många namn. Demografin, köttberget, äldreböljan ska alla enligt ekonomer och ideologer knäcka ryggen på framtidens välfärd - den gemensamma alltså.För det finns en närmast synlig bugg i påståendena som var och en kan höra själv.
För om vi blir så många gamla i framtiden att vi som jobbar inte kan försörja alla - hur kan det vara så att lösningen är att privatisera finansieringen? För hur skulle det vi inte alls kan klara tillsammans genom den offentliga sektorn däremot gå att finansiera var och en för sig?Enkelt uttryckt: Vi har inte råd med välfärden men du kommer att klara det själv.
Sanningen är nog att vissa kommer att klara en sådan utveckling galant. Men vad resonemanget egentligen avslöjar är ett närmast nitiskt egenintresse där en ganska liten samhällselit vill klippa banden till resten av samhället. En slags välfärdens gated community där de som över skattsedeln idag bidrar med mer pengar än de får ut genom de gemensamma systemen de senaste decennierna allt mer ägnar sin kraft åt att slippa pröjsa för oss andra.
Vad de egentligen säger är: "Vi vill inte längre betala för er. Vi har inte råd mer er". Den gamla överklassegoismen i ny språkdräkt och dold under en retorik som vore den ansvarstagande och allmänintresse.
Ett av de tydligaste och mest omdiskuterade exemplen på berättelsen att vi inte har råd med framtidens välfärd är den i borgerligheten hyllade Borg-kommissionen som startade i februari 2010 och lämnade sitt slutbetänkande i juli samma år. Borg-kommissionens slutsatser är också temat eller utgångspunkten för SSU-tidskriften Tvärdrags senaste nummer (en tidning undertecknad är chefredaktör för.)
Borg-kommissionen presenterades som en bred oberoende parlamentarisk kommission i samarbete mellan vänstersmedjan Arena Idé och högerplattformen Timbro. Kommissionen fick namn efter den S-märkte ekonomen och utredaren Per Borg.
Man slog sig för bröstet för att man vågade tala om det finansieringsgap som politikerna inte vågade ta i. Sanningen visade sig vara, liksom i Prime-historien, att utredningen i praktiken var beställd och betalad av det vårdkapital som vill slå mynt av en privatiserad äldreomsorg. Bakom kommissionen stod moderaten Peje Emilsson som förutom PR-byrån Kreab också sedan ett decennium äger Kunskapsskolan. Emilsson har de sista åren startat äldreomsorgsföretaget Silver Life som ska göra pengar på äldreomsorgsmarknaden.
Man ser framför sig en jättemarknad med ganska välbeställda pensionärer som kommer vilja unna sig lite silver eller guldkant på sin pensionärstillvaro. Problemet är idag kommunernas dominans och monopol på välfärdens finansiering. Alltså att företag kan driva äldreomsorg åt kommunen men att det alltid till syvende och sist är kommunen som betalar.
Detta är ju själva kärnan i Hälso- och sjukvårdens jämlikhetsuppdrag: lika vård och omsorg där behoven styr. Men för Peje Emilsson och den övriga branschen handlar det om att släppa marknaden fri. Därför anställde Peje moderatkollegan Thomas Idergard som halvtid hos Peje och halvtid på Timbro skulle utveckla "affärsområdet" äldreomsorg.
Lösningen blev Borg-kommissionen, en socialdemokratisk utredare och ett antal högdjur från partipolitiken. Särskilt bred var inte kommissionen om man ser till ideologernas idéer snarare än partiböckerna - alla kommissionens ledamöter står till höger eller arbetar rent av för företagsintressen som vill exploatera äldrevågen - eller vår framarbetade rädsla för den. Särskilt märkligt med den bakgrunden var kanske inte heller att kommissionen kom fram till att skatterna knappast kan höjas i framtiden och att lösningen blir att släppa kontrollen över finansieringen, med möjlighet för den som vill, kan och har råd att "toppa upp" det baspaket av välfärd samhället kanske ändå ska bistå med. Rakt av Peje Emilssons intresse alltså.
I debatten efter Tvärdrags temanummer har det låtit som att syftet varit en slags vendetta på Arenagruppen. Deras politiska omdöme kan verkligen ifrågasättas eftersom de satte sig i denna kommission utan att påverka innehållet alls. Men huvudfrågan är ju framtiden för välfärdsstaten. Om högerkrafterna som politiskt exploaterar att sänka skatterna och ekonomiskt vill slå mynt av en privatiserad välfärdsstat vinner problemformuleringen är det de kommande 40-50 årens välfärdspolitik vi förlorat.
Dessutom bygger berättelsen att vi inte har råd på en rad lögner, halvsanningar, och myter som effektivt reds ut av tidigare TCO-ekonomen Roland Spånt, vänsterekonomen Ali Esbati och utredaren och nyutsedda ekonomisk-politiska rådgivaren Marika Lindgren Åsbrink. Slutsatsen är att vi har visst råd med framtidens välfärd. Hotet är sänkta skatter, arbetslöshet och att vi låter privatiseringarna ta fart. Som bland annat Marta Szebehely, professor i socialt arbete uttrycker det är det snarare än en medelklassrevolt en överklassrevolt mot välfärdsstaten det handlar om.
Då är det arbetarrörelsepressens uppgift att säga ifrån. Även om det är Arena som står i vägen. Allt annat vore ett svek mot dem som behöver oss mest.