Häromdagen när jag var inne på Facebook fastnade mina ögon på en statusuppdatering som Niklas Nordström hade gjort. Så här löd den: "Att ca 450 000 tidigare S-väljare lämnat för Nya Moderaterna valen 2006 och 2010 verkar inte ledarskribenter inom S-pressen reflektera över."
Under statusuppdatering fanns en länk till en ledare skriven av Anna Norling på Arbetarbladet i Gävle. Ledaren hette "Klonade partier" och publicerades den första april. I denna ledare skriver Norling bland annat följande: "I den svenska politiska debatten låter det som att två jämnstora, helt olika, partier konkurrerar om statsministerposten, men vid närmare granskning visar det sig att det handlar om två partier som blir allt mer lika, till vissa delar identiska. Bara namnen på aktörerna skiljer sig åt. Vi har ett högerparti som iklätt sig rollen som det nya arbetarpartiet. (Även om agerandet inte överensstämmer med retoriken.) Och vi har ett arbetareparti som iklätt sig rollen som det nya arbetsgivarpartiet. Ett parti som inte vill höja skatterna, som inte vill återreglera marknader som inte fungerar, som inte vill förbjuda vinst i välfärden, som inte vill avbryta militära samarbeten med diktaturer och som inte vill driva på för en jämlik familjepolitik. Ett parti som tydligen tänker föra borgerlig politik om det kommer till makten."
Av Nordströms statusuppdatering att tolka, och då tolkad i ljuset av den kritik som Niklas Nordström tidigare framfört mot socialdemokratin av i dag, så har vi socialdemokratiska ledarskribenter inte förstått vad som gjorde att dessa cirka 450 000 väljare lämnade partier under regeringen Reinfeldts första mandatperiod och att vi nu under den framgångsperiod som följt på Stefan Löfvens tillträde blundar för de problem som finns inom socialdemokratin.
Nu är det inte så att alla socialdemokratiska ledarskribenter tänker och tycker likadant. Det är det första man måste konstatera. Våra analyser skiljer sig en hel del åt. Men en sal står klar. Alla delar inte Anna Norlings uppfattning och alla delar inte heller Niklas Nordströms analys.
Om man köper Niklas Nordströms analys så berodde våra valförluster att socialdemokratin inte förmådde ge den alltmer urbaniserade medelklassväljaren svar på hur deras livspussel ska lösas i ett socialdemokratiskt Sverige med nej till rutavdrag och jobbskatteavdrag etcetera. Och till viss del måste jag ge honom rätt. I valet 2006 och även i valet 2010 fastnade vi till stor del i fel frågor och hade inte långt från alla de svar som behövdes för att möta väljarnas frågor. Det är en del i förklaringen. Men bara en av många.
När jag möter väljare så är det en del som tar upp detta. Men långt ifrån alla, och långt från en majoritet. I stället är det många gånger vanligare att besvikna väljare i stället tar upp de frågor som Anna Norling berörde i sin ledare, nämligen att partierna liknar varandra alltför mycket och varför man ska välja socialdemokratin om enda tydliga skillnaderna är rutavdrag, jobbskatteavdrag och fastighetsskatt. Så upplevde nämligen många situationen senaste valet. I alla fall om man talade med väljare söder om Dalälven. Här uppe förmådde partiet lyfta jobb- och tillväxtfrågorna på ett helt annat sätt än i riksdebatten och därför hamnade fokus på ett annat vis i våra trakter.
Niklas Nordström har rätt i att vi måste ställa oss frågan varför så många väljare lämnade oss förra valet. Men sedan tror jag inte att det är rätt väg att härma Moderaterna för att få tillbaka dem. Om de tycker som Moderaterna ska de väl också rösta på dem, eller?