Den moderata strategin för tillväxt blir allt mer uppenbar ju längre tiden går. När regeringen tillträdde år 2006 var det mesta höljt i dunkel, och radarparet Fredrik Reinfeldt och Anders Borg önskar nog att det också hade förblivit så. Men verkligheten smyger i kapp, och det blir mer och mer uppenbart för gemene man hur de nya jobben är tänkta att växa fram.
Den senaste pusselbiten som trillade fram på bordet och kunde sammanfogas med tidigare pusselbitar var det kritiska utspelet mot politikerna i SKL som inte förmått att hålla nere ingångslönerna i offentlig sektor. Utifrån den moderata agendan är utspelet lätt att förstå. Om ingångslönerna i offentlig sektor blir högre måste de privata arbetsgivarnas ingångslöner i slutändan också höjas eftersom det på den fria marknaden "Arbetsmarknaden" råder just den fria konkurrens som Moderaterna annars talar sig så varma för. Men det är ju naturligtvis också så att höjda ingångslöner också innebär en lönepress uppåt även för det övriga kollektivet inom offentlig sektor, och därmed också indirekt på den övriga arbetsmarknaden.
Anders Borgs resonemang håller säkert i teorin. Men bara just i teorin. För det saknas en ytterst viktigt pusselbit i den Borgska teoribildningen i denna fråga för att den ska hålla. Det är just det faktum att lönenivåerna är "för höga".
Och det är svårt att hävda att en ingångslön enligt Kommunals avtal på 16 070 kronor per månad för ett heltidsjobb är en alltför hög lönenivå. Inte heller kan man med särskilt stort fog hävda att denna nivå är lönedrivande gentemot privat sektor, då ingångslönerna på många områden ligger högre där.
Nej, i verkligheten är nog den dolda moderata strategin att pressa löneläget för hela arbetsmarknaden nedåt, och då måste man börja i rätt ände, nämligen med ingångslönerna. För ligger dessa för högt är det omöjligt att pressa lönenivåerna nedåt i allmänhet. Då blir lönespannet alldels för litet och det är i sin tur kontraproduktivt.
Finns det då belägg för att hävda att regeringen vill pressa lönenivåerna nedåt? Nej, hävdar nog borgerliga politiker och debattörer. Men nog finns det grund för att åtminstone kunna bygga en indiciekedja, som man skulle sagt i juridiska sammanhang, då man sänker ersättningsnivåerna i socialförsäkrings- och arbetslöshetssystemen, för att som man säger "sänka trösklarna för ett återinträde på arbetsmarknaden".
Detta leder, som tidigare har skrivits om här på ledarsidan, till sänkt reservationslön, det vill säga den lägsta lönenivå som en person är beredd att ta ett arbete för. Detta sätter i sin tur press nedåt på lönenivåerna då fler blir beredda att konkurrera om jobben via sänkta löner.
Även jobbskatteavdragen kan bidra till en press nedåt av lönenivåerna. Det har Borg själv erkänt när han sagt att jobbskatteavdragen borde leda till lägre förväntningar på löneökningar eftersom man redan fått mer i plånboken som arbetstagare.
Det är skönt att tillhöra ett parti som i klartext talar om att man värdesätter det arbete som vardagens hjältar utför i skola, vård, omsorg och övrig offentlig sektor.
Tyvärr har partiföreträdarna i kommuner och landsting inte förmått leva upp till de vackra ord som uttalats. Hur S-företrädarna på lokalt och regionalt plan förmår leva upp till detta kommer att bli en av de faktorer som avgör hur det socialdemokratiska partiet kommer att uppfattas vid nästa val.
Tyvärr kan Sveriges kommuner och landsting inte räkna med något stöd från centralt håll så länge den borgerliga regeringen sitter vid makten. För dem verkar vardagens hjältar närmast ha för hög lön.