Kris på kris i den europeiska monetära unionen. Sverige är - till all lycka - inte med i EMU (men påverkas ändå av turbulensen). Vi sa nej till euron i folkomröstningen 2003. Men trots allt som hänt, och trots den övertydliga demonstrationen av projektets stora svagheter, håller en del svenska politiker fortfarande fast vid sin våta EMU-dröm. Mitt i krisen talar de förstås tyst om saken, men just därför är det viktigt att påminna om vad de egentligen vill.
Så sent som för ett år sedan hävdade finansminister Anders Borg att ett införande av euron på sikt vore bra för Sverige. Det avgörande argumentet för honom var politiskt, inte ekonomiskt. Men medlemskapet har förstås - det visar inte minst den senaste tiden - stora ekonomiska konsekvenser. "På sikt" låg heller inte längre bort än att Anders Borg endast uteslöt nuvarande mandatperiod.
Regeringens främsta EMU-förespråkare, Folkpartiet, vill däremot att Sverige ska gå över till euron så snart som möjligt. En folkomröstning bör ske redan nästa mandatperiod, står det på partiets hemsida. För både Moderater och Folkpartister verkar eurokrisen bara handla om att justera några tekniska detaljer, sedan är det bara att köra vidare som om ingenting hade hänt.
Har de ingenting förstått? Har de ingenting lärt?
Det är ju hela grundvalen för EMU-projektet som skakar. En gemensam valuta kräver en gemensam ekonomisk politik. Om någon delstat i USA drabbas extra hårt av lågkonjunktur och företagsnedläggningar fortsätter ändå den federala administrationen betala ut arbetslöshetsunderstöd, socialbidrag, pensioner och så vidare.
Inom EMU sköter däremot varje land självständigt den ekonomiska politiken. Någon överföring från överskottsländer till underskottsländer får inte ske. Krisländernas förlorade konkurrenskraft skulle kunna återställas genom att värdet på valutan föll. Men det förhindras av den gemensamma valutan.
Euro-länderna står mellan hötapparna: Antingen gemensam ekonomisk politik (som många länder inte vill ha) eller solidarisk skuldbetalning (som många länder motsätter sig).
De svenska Socialdemokraterna var splittrade i folkomröstningen om EMU. Det har gjort partiet försiktigt och räddhågset i EU-frågor. Men partiet borde åtminstone kunna ena sig om att säga klart nej till EMU-medlemskap byggt på nuvarande förutsättningar. Det skulle också möjliggöra en offensiv mot moderaters och folkpartister långtgående EMU-planer.
Att som Anders Borg inte vilja gå med nu, men säga ja till medlemskap senare, är besynnerligt, eftersom ju ingen vet hur EMU kommer att se ut efter krisen. Hur kan en finansminister låsa sig för ett stort svenskt åtagande utan att ens veta vad det innebär? Det är oförsiktigt och ansvarslöst.
Just nu är EMU-förespråkarna tillbakapressade av verkligheten. De vill helst slippa en debatt. Socialdemokraterna borde inte låta dem komma undan så lätt.