Hängmattsfilosofi om Jag-et och Vi-et
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Inramningen kunde vara sämre. Det växer så det knakar i växthuset. Undulaten sjunger glada arior över att (nästan) få vara ute i det fria. Torptomten frekventeras av tama såväl som vilda vänner, svågrar, svägerskor in spe, hyrkaniner och stöldbenägna skator som med näppe undkommit att skjutas för att sedan hängas upp ovan jordgubbarna androm till skräck och varnagel.
Det är helt otroligt. Sammanlagt har 9 regndroppar fallit på mitt lilla huvud sedan midsommar. Tror det är nytt rekord.
Samtidigt har jag alltid ansett att den som funderar på vädret för mycket också är på väg att bli mätt på livet. En av de få saker som blir som de blir är just väderleken. Och oavsett utfallet i form av regn eller sol eller storm eller snö så har vi människor lärt oss att parera de värsta stötarna. Väderleksnyheterna är dödsmässor över levande döda.
Det är som när folk räknar kalorier vid ett smörgåsbord. De är redan avkolade och kunde lika gärna sluta äta helt och hållet.
Att bekymra sig över om det ska bli regn eller sol i morgon är att dö en smula. Livet är för kort för att ödslas på sådana bekymmer. En av det goda livets läxor är att koncentrera våra spekulationer på sådant som vi kan påverka. Och ge fan i det som ligger utanför vårt verksamhetsområde.
Livets kärnverksamhet är att ge Jag maximal tillfredställelse. Vilket i allmänhet sker i samverkan med Vi.
Två parallella utvecklingslinjer kan skönjas i mänsklighetens historia. En som handlar om en ökad Jag-ifiering. En annan som handlar om samarbete mellan människor. Vi-ifiering.
Dessa två framåtskridanden är sammantvinnade till ett starkt rep som människornas epok på jorden är sammanknutet av. Det går inte att skilja på individualismens Jag och samarbetets Vi.
Att människorna utvecklats så framgångsrikt att vi inte behöver frukta väder och vind utan kan ligga i hängmattan och betrakta världen beror på att vårt "vi" haft ett stort utrymme för individens självständighet.
Vi har lämnat stamsamhällets krav på individuell underkastelse och börjat odla en Jag-kult som till största del varit oerhört framgångsrik.
Men skälet till att vi kunnat göra detta är at vi också varit duktiga på att samarbeta, vi har lärt oss konsten att hjälpa våra medmänniskor även när de är utanför den egna familje- och släktkretsen.
Det är inte enbart instinkt som gör att vi hjälper andra artfränder. Utan också uppfostran. Samhälleliga värderingar som trycks in i oss, från kolåldern och framåt.
Det är i spänningsfältet mellan individ och samhälle som vi skrider framåt. Vad är mer individuellt än en hängmatta i skuggan av päronträd? Och vad är mer kollektivt än att kunna skicka en krönika därifrån som andra kan läsa och fortsätta filosofera kring?