Hägglunds snårskogskamp
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det var, för det andra, ett tal där han vågade skaffa sig fiender som inte bara är det förutsägbara motståndarlägret. Hägglund gav sig på piraterna och "gratisgenerationen", de lättingar som tror att det bara är att plocka för sig utan att någon behöver betala.
Han gjorde också, för det tredje, ett svalkande försvar för lagomheten, för det normala, för det strävsamma och plikttrogna, allt sådant som fiinvänstern och kultursidorna hånar.
Alla som tycker att det där med "livspusslet" är en vardagsproblematik som finns på riktigt tar förstås illa upp när de blir ifrågasatta av
genusteoretiker, knallpulver-
revolutionärer och nihilister. Men Hägglund är den ende av partiledarna som törs utmana kulturvänsterns dominans i debatten.
Talen vimlade av starka metaforer och humoristiska exempel. Hägglund har en sådan där frikyrko-
humor som i sin enkelhet går hem i breda lager. Han var lite stå-uppig i sin framtoning och var den ende av partiledarna i Almedalen som kunde skoja med sig själv och göra poäng av sina egna poänger.
Den bild som Göran Hägglund gav i Almedalen var att Sverige är en snårskog av regleringar, statliga påfund och små steg mot tyranni. Staten är, sade Hägglund, så starkt närvarande att vi förväxlat den med "samhället" och inte längre kan se skillnaden.
Det är i denna snårskog som
Göran Hägglund säger sig ha börjat röja upp en liten glänta. Därifrån ska han och Alliansen ta oss, steg för steg, närmre de ljusa öppna ängarna, där vi kommer att få horisont mot vattnet och där solen kommer att lysa på oss alla.
Det var självfallet en djupt kristen bottenplatta till denna förkunnelse. Från jämmerdalen till befrielsen, drömmen om det nya Jerusalem som finns bortom kullarna. En plats dit vi kan nå om vi är beredda på lite umbäranden, om vi bara har tålamod, om vi ser till att upprätthålla vår tro på framtiden.
Om Almedalen skulle haft en tävling om den starkaste utopiska visionen så skulle kristdemokraterna ha vunnit. Och här får den rödgröna koalitionen se upp lite grann. Det finns en stor grupp väljare som gillar den här typen av framtidsbilder, men det finns en minst lika stor som mer bryr sig om leveranser.
Att försöka tävla med frikyrkligt förankrade partier om att locka med paradisiska framtidsbilder kan vara riskabelt. Men att helt vara utan en sådan vibrerande förkunnelse är också farligt.