Häftiga åsikter sökes
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Är människor i dag inte längre intresserade av politik? Jo, säger statsvetarna, intresset för politiska frågor är stort, men det söker sig nya kanaler. Folk engagerar sig i enfrågerörelser. Diskussionen sker i andra former.
Eftersom partierna är de som bär upp den demokratiska beslutprocessen är läget ändå bekymmersamt. Något måste göras, men vad?
Folkpartiet till exempel prövar öppna nomineringar för att engagera människor. Man behöver inte längre vara partimedlem för att representera partiet.
Tv försöker skapa intresse för politik med dokusåpan "Toppkandidaterna". Tittarna ska välja ut en vinnare bland sex ungdomar som brinner för olika frågor. Båda de här förnyelseförsöken har märkligt nog som utgångspunkt att partimedlemskap är något negativt.
I "Toppkandidaterna" tvingades till och med en av deltagarna att lämna programmet sedan det visat sig att han varit aktiv i SSU.
Det verkar som om yta är viktigare än djup och innehåll. Hela åsiktspaket, som partierna erbjuder, är ute, häftiga åsikter däremot toppen.
En som kan uttrycka sig häftigt är Lena Sundström. Hon har skrivit boken "Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar" (Leopard), en mycket rolig bok om viktiga politiska frågor.
Lena Sundström vill åt det politiska hyckleriet, att politikerna säger en sak och gör en annan. Avregleringen av elmarknaden, alkoholpolitiken och Telia-utförsäljningen är tre maffiga exempel på socialdemokratiskt dubbelspråk.
Verkligheten är ibland så nära komiken att Lena Sundström bara behöver vrida perspektivet en aning för att få till storartad satir. Men vilka krav kan man ställa på politisk satir? Räcker det med att bara vara rolig?
Lena Sundström beskriver det nya pensionssystemet som en stort svek mot medborgarna. Det gamla systemet hade livbåtar för alla, skriver hon. I det nya har man inte råd med det. Sanningen är ju den att det nya systemet innehåller en garantipension som är högre än den lägsta pensionen i det gamla systemet. Och i dag får pensionärerna ut tre miljarder mer än om systemet varit oförändrat.
"Bromsen" i systemet innebär att man måste klara sig så gott det går, skriver hon. I själva verket påverkar bromsen de lägsta pensionerna minst, i vissa fall inte alls.
Systemet "kuppades igenom på rekordtid", skriver Lena Sundström. Visst, efter sex års debatt, två partikongresser och ett riksdagsbeslut …
I det fallet är det Sundströms påstående som är politisk satir.
Politiken har onekligen problem att locka folk till partierna. Men gör de nya greppen saken bättre? Redan i dag styrs politiken i hög grad av medierna, framför allt tv. En partiledare som inte gör sig bra i rutan är en omöjlighet. Ska vi fortsätta längs den vägen?
Politik som dokusåpa eller hejdlös satir väcker förstås omedelbart intresse. Men det innebär inte nödvändigtvis att fler blir beredda att ta ansvar och gå in i det politiska vardagsarbetet.