När Fredrik Reinfeldt talar låter det som om allt i Sverige vore rosenskimrande och gott. Vi har en ansvarstagande regering, en stabil ekonomi och en tillväxt i världsklass. Jobben blir allt fler och arbetslösheten sjunker. När det gäller samtliga punkter, utom den första, så är alla dessa punkter intimt kopplade till den högkonjunktur som vi och världen gått in i. Ja, det är nog till och med så att den första punkten, den om ansvarstagande regering, är intimt sammankopplad med ekonomisk högkonjunktur. Det är nämligen första gången en borgerlig regering förmått hålla sig inom ramarna, och det till stor del tack vare de buffertar som byggdes upp under den förra högkonjunkturen.
Men allt är inte så gott som det verkar. För även om nya jobb växer fram, enligt prognosen omkring 168 000 nya jobb på två år, så innebär det inte att arbetslösheten sjunker i den takt man skulle kunna förvänta sig, inte heller önskar sig. Samtidigt som en rad arbetslösa kommer ut på arbetsmarknaden igen så biter sig långtidsarbetslösheten kvar på en historiskt hög nivå. För de långtidsarbetslösa ser inte prognosen särskilt ljus ut. Fram till år 2013 beräknas antalet personer som överförts till Fas 3 ha fördubblats. Det är inget annat än ett misslyckande.
Det är inte konstigt att talesättet om att det man förlorar på karusellerna får man ta igen på gungorna. Å ena sidan sjunker arbetslösheten, å andra sidan stiger antalet individer i Fas 3. Några blir vinnare. Men alltför många blir förlorare. Förlorare för lång tid framåt. Allt medan tiden går av passivitet i Fas 3 växer avståndet till arbetsmarknaden. Och regeringen gör inget. Utom att sänka trösklarna och höja motivationen att ta ett arbete genom att göra de arbetslösa fattiga.
Vilka är då de stora förlorarna på svensk arbetsmarknad då? I gruppen långtidsarbetslösa finns en klar överrepresentation av medborgare med utomnordisk bakgrund. De som står allra längst från arbetsmarknaden är de utrikesfödda kvinnorna. Bilden är både tydlig och skrämmande.
Att komma till rätta med detta är en av vår tids stora politiska utmaningar. Då är Fas 3 ingen lösning. Det krävs aktiva insatser i stället för passiv förvaring. Det absolut mest centrala måste vara att minska tiden mellan ankomsten till Sverige och inträdet på arbetsmarknaden. För att klara detta måste ytterligare satsningar göras för att de nyanlända ska kunna erövra det svenska språket. Språket är nämligen nyckeln till att få ett arbete.
Men det räcker inte med detta. Vi måste också se till att ta vara på den kompetens som de nyanlända har när de kommer. Därför måste instrumenten för validering av de nyanländas meriter utvecklas. Det är ett enormt resursslöseri att låta högutbildade gå på okvalificerade arbeten i stället för att ta vara på den kompetens de bär med sig.
För att nå dithän måste regeringen erkänna problemet och inte vara så förbaskat nöjd. Det räcker inte med att ta igen på gungorna det man förlorar på karusellerna. Båda måste gå med plus! Lägre än så får ambitionen inte vara.