Jag inser att jämställdhet inte inträffar under min livstid. En gradvis insikt. Annat var det för tjugo år sedan när jag var med och startade ett feministiskt nätverk för ökad jämställdhet i medieinnehållet. Vi trodde - naivt - att om vi bara berättade om stereotypa, sexistiska bilder och underrepresentation i medierna skulle folk i branschen självklart ta till sig budskapet. Och förändra.
När vi rätt snart förstod att mediebranschen är systembevarande, snarare än förändrande, vände vi oss i stället till skolans värld. Jag har föreläst från norr till söder om sexualisering, om hur mediebilder påverkar våra föreställningar om kön. I femton år. För ett par år sedan tog jag paus från skolföreläsningar. Det började kännas meningslöst. Det var inte ovanligt att lärare direkt motarbetade oss när vi kom till deras skola. Och eleverna - ja, bland dem kunde man hitta något av det mest könskonservativa jag träffat på.
Min tro att mediernas ständiga repeterande av starka könsnormer underminerar jämställdhetsarbetet i skolan finns kvar. Självklart är lärare också bärare av normer som överförs till eleverna. Trots en mängd politiska åtgärder har inte mycket hänt, vilket Delegationen för jämställdhet i skolans slutbetänkande, SOU 2010:99, visar. Det är deprimerande läsning. Flickor presterar bättre men mår sämre. Både flickor och pojkar hindras av traditionella könsroller. Sexualiserad mobbing förekommer och psykiska problem bland unga har ökat. Samtidigt är sexualundervisningen förlegad trots att Sverige var första land att införa sådan.
Bland vuxna möter jag ofta argumentet att de unga kommer att bli mer jämställda. Det är ett sätt att slippa förändra sig själv tror jag. Betänkandet - Flickor, pojkar, individer - om betydelsen av jämställdhet för kunskap och utveckling i skolan - visar att det är myt. Och varför lägga ansvaret på kommande generationer när vuxenvärlden inte tar sitt? När inte ens eliten i börsbolagen kan agera jämställt, varför ska då skolungdom avkrävas detta?
Annan bekymrande läsning är Europakommissionens senaste rapport om våld mot kvinnor. Den konstaterar att det är svårt att få fram jämförbara data från de 27 EU-länderna beroende på att definitioner och lagstiftning ser olika ut. Sverige ligger dock i topp när det gäller anmälda våldtäkter. En hel del har gjorts för utsatta kvinnor och barn sedan våld mot kvinnor erkändes som ett samhällsproblem. Framför allt handlar det om skydd och säkerhet. Förbluffande lite har gjorts för att förhindra att män utövar våld. Det finns en del kriminalvårdsprogram och jourverksamhet för förövare men effekten är omdiskuterad. Ännu mindre har gjorts för att angripa mekanismerna bakom könsbaserat våld.
I rapporten sägs flera gånger att ingen specifik faktor, som exempelvis social bakgrund, etnicitet eller religion är avgörande vid våldsutövande mot kvinnor. I stället nämns ojämställdheten mellan könen utan närmare analys.
Sida upp och sida ner redogörs för kvinnors utsatthet, och hur man måste angripa problemet multidimensionellt. Precis som i så många andra politiska dokument jag sett, exempelvis den svenska regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, diskuteras eller problematiseras aldrig den gemensamma faktorn vid våld, nämligen maskulinitet som maktstruktur.