Att det i huvudsak är ute i kommuner och landsting som välfärden ges ett ansikte är nog de flesta av oss medvetna om. Det är kommunerna som till största del ansvarar för skolan och omsorgen och landstingen står för sjukvården. Finansieringen är offentlig, och kostnaderna för detta fördelas på oss medborgare via vår skattsedel. Det är här en stor del av vår vardagstrygghet formas.
Under lång tid har den välfärdssektorn stått under hårt förvandlingstryck. Först kom nittiotalskrisen med sina enorma nedskärningar i vård, skola och omsorg. Och visst var det så att det under de efterföljande åren med högkonjunktur återfördes stora resurser till välfärdsområdet. Men nettoeffekten blev ändå att anslagen till välfärdssektorn inte kom upp till nivåerna innan krisen, åtminstone inte om man räknar huvuden och händer som ska se till att vi medborgare får den välfärd som vi kräver.
När så nästa ekonomiska svacka kom så började nedskärningarna från en lägre nivå än förra gången. Men visan blev ändå densamma. När konjunkturen vände så fick man återigen se en återhämtning, men även denna gång stannade man på en lägre nivå innan krisåren.
Utvecklingen har varit mycket tydlig. Trots att regeringar satt in stimulansåtgärder i tider av kris har nedskärningarna blivit stora och händer och huvuden har försvunnit bort från vård, skola och omsorg för att inte komma tillbaka när tiderna blir bättre.
Nu står vi återigen inför bistra tider. Återigen försämras kommunernas och landstingens ekonomi som en följd av konjunkturläget i Sverige och vår omvärld. Den internationella lågkonjunkturen gör att pengarna i kommunernas och landstingens kassakistor sinar allt mer. Men detta späds på ytterligare av att regeringen avhändat sig stora delar av sina möjligheter att bedriva en politik gentemot kommuner och landsting för att mildra effekterna av de dåliga tiderna genom tillfälliga extrastöd till kommun- och landstingssektorn för att motverka uppsägningar inom välfärdssektorn. Orsaken till detta är naturligtvis de stora skattesänkningar som regeringen Reinfeldt genomfört i fyra etapper.
De införda stegen i jobbskatteavdraget gör att statens utrymme för stimulanspolitik minskar. Får man in mindre pengar till den gemensamma skattekistan så finns det mindre pengar att spendera. Detta förstärker ytterligare effekterna av de minskade skatteintäkter som man får på grund av konjunkturläget,
Med mindre pengar att fördela för kommuner och landsting finns det bara ett val. Endera så spenderar man mindre pengar, vilket leder till uppsägningar av personal, eller så ser man till att öka sina intäkter, det vill säga höja skatten. Den väg man väljer först som kommun- och landstingspolitiker är att försöka sänka kostnaderna i verksamheten. Och så har man nu gjort i flera omgångar.
Men det finns en smärtgräns för hur långt man kan gå på denna stålbadets väg. På många håll närmar man sig gränsen för vilka neddragningar som är möjliga med stormsteg. Då måste man våga ta steget och börja diskutera om det inte är dags att höja skatten.
Så länge man som politiker kan hävda att de skattepengar vi redan tar in används på ett kostnadseffektivt sätt kan man inför medborgarna motivera höjd skatt som ett medel för att undvika neddragningar som skulle slå undan fötterna för skola, vård och omsorg. Det finns nämligen ett starkt folkligt stöd för ett högre skatteuttag så länge som pengarna går till fler händer och huvuden som kan jobba inom välfärdssektorn.
Men att våga diskutera höjda skatter kräver politiskt mod. Detta mod måste de socialdemokratiska kommun- och landstingspolitikerna visa upp om de ser att ytterligare nedskärningar inom vården, skolan och omsorgen skulle få förödande konsekvenser. Det är dags att räta på ryggen och stå upp stolta i kampen för vår gemensamma välfärd.