För tre år sedan blev Pisa-chocken ett begrepp i svensk skoldebatt. Det internationella kunskapstestet Pisa 2012 (som offentliggjordes 2013) innebar ett ordentligt underbetyg åt den svenska skolan. Inget annat av de 33 OECD-länderna hade haft en lika stor resultatförsämring i matte, naturvetenskap och läsning.
Det talades om kris för den svenska skolan och ropades på haverikommissioner. Helt följdriktigt blev skolan ett hett debattämne inför valet 2014.
Efter presentationen av årets Pisa-rapport är det emellertid annat ljud i skällan. Läsförståelse och matematik har förbättrats och inom naturvetenskap syns tecken på en positiv utveckling. Det är ett gott betyg åt elever, lärare, rektorer och andra hårt arbetande krafter i den svenska skolan.
Däremot bör de politiska partierna vara försiktiga med att plocka partipolitiska poänger på vändningen. I stället finns skäl att lyssna på vad professionen faktiskt säger.
Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet, har en högst rimlig förklaring till trendbrottet.
Hon pekar på att den svenska skolan präglades av ”reformkaos” under åren 2006-2012. Nya betygssystem, nationella prov och läroplaner spottades fram i extremt hög fart. Det påverkade undervisningen och vardagen i skolan.
”Pisa-rapporten 2012 visade tydligt det negativa resultat som kommer när skolan blir politiskt slagfält och lärarna får ägna sig åt administration och nya regelverk istället för undervisning och möte med eleverna”, säger Johanna Jaara Åstrand.
Nu har emellertid skolan fått några års vila från snabba och omfattande förändringar.
”Vi ser hur det resulterar i att Sveriges skickliga lärare och hårt arbetande elever tillsammans kan åstadkomma bra kunskapsresultat”, säger Lärarförbundets ordförande.
Det borde leda till besinning och eftertanke i hela det politiska systemet – det vill säga hos både regerings- och allianspartierna. Den svenska skolan behöver inte nya tvära kast och drastiska förändringar. Lärare, elever och skolledare behöver först och främst arbetsro. Det svenska skolsystemet kan inte stöpas om vart fjärde år beroende på om det är S eller alliansen som styr.
I april nästa år erbjuds de politiska partierna en gyllene möjlighet att göra upp om skolpolitiken. Då presenterar statliga skolkommissionen sina slutsatser. Kommissionen arbetar brett, utan ideologisk skygglappar och med grund i forskning och profession. Det borde göra att både regerings- och allianspartierna kan närma sig kommissionens förslag och lägga den partipolitiska prestigen åt sidan.
Visst kan tonläget i den skolpolitiska debatten vara hårt och uppskruvat. Men i de grundläggande frågorna finns ju egentligen en ganska bred samsyn. Både regerings- och allianspartierna är till exempel överens om vikten av ökat fokus på kunskap i skolan och av att stärka läraryrkets attraktivitet. Likaså borde partierna kunna enas om att skolans uppdrag är att utjämna – inte förstärka – socioekonomiska skillnader.
Det borde finnas förutsättningar för en bred och långsiktig överenskommelse om den svenska skolpolitiken.