Turerna kring SSU:s misstänkta bidragsfusk orsakar allt mer skada ju längre tiden går. I fredagens tidning kunde vi läsa att revisorerna för SSU i Piteå, Helena Stenberg och Christer Lindström, skulle sköta SSU:s egen granskning av frågan. Att de egna revisorerna granskar den här typen av ärenden är i normalfallet inget konstigt, men nu är det tyvärr så att situationen i detta just detta fall ligger långt utanför ramarna för normalfallet. Det rör sig ju nämligen om en riktig soppa och inte blir soppan precis klarare av att den interna granskningen ska skötas av Helena Stenberg och Christer Lindström.
Det finns nämligen en rad faktorer som gör detta klart olämpligt. När det gäller Helena Stenberg är huvudorsaken uppenbar. Att som näst högsta hönset hos det eventuella "brottsoffret" sköta den interna utredningen hos den eventuella "förövaren" går helt enkelt inte att förena. Det borde Helena Stenberg med sin erfarenhet förstå. Objektiviteten kommer med självklarhet att ifrågasättas. Frågan om vems intressen hon sätter i första rummet kommer som ett brev på posten. Oavsett vad hon, och hennes revisorskollega, kommer fram till kommer frågorna att leva kvar.
När det gäller Christer Lindströms deltagande i den interna revisionen så kan också den ifrågasättas på goda grunder. För det första så är han som ordförande i en kommunal nämnd också ett av de högsta hönsen inom Piteå kommuns politiska ledning. Bara det sätter honom i en omöjlig sits, men det räcker inte med detta. Lindströms eget engagemang i SSU ligger också betydligt närmare i tiden än vad det gör för Helena Stenberg, men detta är ändå en västanfläkt jämfört med det faktum att det fortfarande är oklart hur djupt hans hustru Hannah Bergstedt står med fingrarna i syltburken. Det är därför mycket omdömeslöst av honom att delta i den interna revisionen
Det enda rätta som valda revisorer i detta läge skulle ha varit att konstatera att de eventuella jävsförhållandena är så starka att undersökningens trovärdighet kommer att ifrågasättas på ett sådant sätt att resultaten blir oanvändbara, och om förtroendet för organisationen ska kunna återskapas så måste en oberoende revision tillsättas. Men de råden har SSU-ledningen i Piteå inte fått av de rådgivare man måste ha.
Christer Lindströms uttalanden om att resultaten av den interna revisionen inte kommer att offentliggöras visar också att man inte förstått sprängkraften i frågan. I sådana här lägen är öppenhet och transparens enda vägen att komma framåt. När man hanterar situationen på det sätt som Lindströms uttalande pekar mot sprids en unken doft av mörkläggning. Det om något skadar SSU som organisation, men skadar också förtroendet för alla som varit aktiva i ledande ställning under den aktuella tiden.
Summan av kardemumman blir att den interna utredning som SSU i Piteå genomför som ett led i självrannsakelsen riskerar att förvärra situationen i stället för att bli ett första viktigt led i rehabiliteringsarbetet. Det är mycket allvarligt i sig. Men dessutom skadar detta också förtroendet för Helena Stenberg och Christer Lindström då deras omdöme ifrågasätts. Därför bör Stenberg och Lindström ta sig en ordentlig funderare på om man inte som revisorer ska begära en oberoende granskning av fallet från en extern aktör. Annars är risken uppenbar att utredningen tas emot med ett uppgivet och misstänksamt "Goddag yxskaft!"