MARIA JACOBSON JOURNALISTICA.SE: God vilja ger dåligt resultat

Frivillighet eller tvång? Det förstnämnda låter förstås angenämt. Men i kampen för mänskliga rättigheter kommer man inte långt med enbart god vilja, visar historien. Vid valdebatten mellan riksdagskandidaterna Jesper Odelberg, V, och David Lega, KD, härom dagen i Göteborg gjordes skillnaderna mellan borgerlig och rödgrön politik tydliga. De båda nyblivna politikerna har mycket gemensamt: de är män, från Göteborg, använder rullstol, kan ta för sig och är välkända. Men de står långt ifrån varandra när det gäller realpolitik.
Jag har på denna plats tidigare skrivit om att 2010 är året då Sverige skulle vara tillgängligt för alla. Så blir nu inte fallet. En stor del av befolkningen utestängs från delaktighet i det offentliga livet fortfarande. Faktum är att samtliga partier varit dåliga på att driva frågan.
Sveriges riksdag fattade år 2000 beslut om en politik där målet är att samhället ska göra det möjligt för att människor med funktionsnedsättning att vara fullt delaktiga på alla områden. Det går trögt. Under sommaren har bland andra Socialstyrelsen konstaterat att denna grupp har sämre livsvillkor än övriga befolkningen. Dessutom varierar den sociala omsorgen stort i olika kommuner. Personer med allvarliga psykiska svårigheter får också sämre sjukvård för kroppsliga sjukdomar och dör i förtid. Dessutom dras man med negativa attityder och stigman. Det handlar alltså om strukturell diskriminering på flera samhällsnivåer.

Troligen gör det skillnad om fler personer med funktionsnedsättning kommer in i riksdagen. Då kan man inte längre låtsas som om det här är en grupp människor som är ovilliga eller oförmögna att inneha makt. Social representation ska inte underskattas.
Odelberg vill skärpa lagstiftningen så att tillgänglighet till offentligheten klassas som diskriminering. Lega vill satsa på frivillighet och lanserade ett förslag om en tillgänglighetsmiljard, som ett bonussystem till de näringsidkare och andra som ännu inte påbörjat tillgänglighetsarbetet. Han är rädd att många annars tvingas till konkurs för att det är så dyrt att tillgänglighetsanpassa. Visst ligger det något gott i tanken - men det har varit helt frivilligt i över 50 år att se till att alla människor är välkomna. Man kan också fundera över hur lönsamt det är att utestänga kunder. Helt krasst är det också så att inget rättighetsarbete kommit till stånd på frivillig väg. Först med lagstiftning händer det något - det gäller till exempel kvinnors rättigheter och rättigheter för HBT-personer. Ta jämställdhetsbonusen till exempel, till och med Försäkringskassan säger att den är ett fiasko.
Frågan om tillgänglighet, utifrån Legas argument, är vems intresse som är starkast: enskilda näringsidkare eller en stor grupp medborgares som diskriminerats i åratal?
David Lega och Jesper Odelberg är starka personer som har en plattform. Men där Lega är beredd att gå bakvägen genom restaurangens kök för att få delta vill Odelberg gå in där alla andra går in. Han vill att inte bara han, som kan tala för sig, ska vara delaktig utan också alla de som inte har en röst. Enligt Kristdemokraterna vilar ett stort ansvar på individen för att få slippa känna sig kränkt och utanför. Enligt Vänsterpartiet är samhällssolidariteten viktigare - den skapar utrymme för den enskilda att delta.
Debatten i sig väckte funderingar. Odelberg talar långsamt medan Lega är rapp i käften. Borde inte talartiden behovsanpassas? Som det nu var hann inte Odelberg utveckla sina argument innan bollen gavs till Lega av moderatorn Lasse Råde, reporter på GT/Expressen. Han inledde dessutom med ett klavertramp och kallade debattörerna rullstolsbundna - ett nedvärderande ord enligt FN:s konvention för personer med funktionsnedsättning.