Schweiz är ett land med åtta miljoner invånare i Västeuropas absoluta mitt, inklämt mellan Tyskland, Frankrike, Italien och Österrike. Landets politik är lika anonym som de schweiziska bankernas hemliga nummerkonton, länge populära bland skattetrötta svenskar. Schweiz har numera tvingats släppa på en del av banksekretessen, men finanssektorn fortsätter att blomstra. Det finns ingen premiärminister och valen ger inget större utslag i politiken eftersom konstant samregerande råder. De 26 kantonerna sköter det mesta av samhällsuppgifterna, och gillar schweizarna inte vad politikerna enat sig om, begär de folkomröstning och river upp besluten. På alla nivåer.
Schweizarnas förhållande till Europa är kluvet. EU är landets största handelspartner, och Schweiz behöver kvalificerad arbetskraft till sina stora multinationella företag och billig arbetskraft till mindre kvalificerade jobb som schweizarna själva inte vill ha. Medlemskap i EU är inte aktuellt, men Schweiz har ett samarbetsavtal med EU kring den gemensamma marknaden, vilket inkluderar fri rörlighet för arbetskraft.
En miljon EU-medborgare bor i Schweiz, och ytterligare en kvarts miljon pendlar till arbeten där varje dag. Till detta kommer andra gästarbetare som tas in och kastas ut efter behov. Schweiz har en ovanligt hög andel utlänningar i befolkningen, men utan tillskottet av arbetskraft från övriga Europa skulle schweizarna inte kunna upprätthålla sin höga levnadsstandard. Knappast heller sin låga arbetslöshet (cirka tre procent).
Trots detta lyckades landets största parti, det högerpopulistiska och invandringsfientliga SVP, genomdriva en folkomröstning, som med minsta möjliga marginal beslöt att begränsa invandringen från EU. SVP:s renodlat nationalistiska argument mot ”massinvandringen” blandas med mer prosaiska argument som att marken inte räcker till, att det har blivit trångt på vägarna och att hyrorna drivs upp av köpstarka utlänningar. Idyllen får inte störas.
Regeringen i Bern ska nu försöka omförhandla avtalet med EU, vilket sannolikt inte blir lätt. Liknande krav framförs på andra håll i Europa, och frågan om den fria rörligheten blir en av de viktigare i EU-valrörelsen i vår. Det finns ett berättigat missnöje med tendenser till ”social dumpning”. Men i grunden är den fria rörligheten till fördel för alla länder, och en förutsättning för att Europa ska utvecklas och kunna ta upp konkurrensen med resten av världen.
Den 18 maj ska schweizarna folkomrösta igen. Nu om det planerade samarbetet med Sverige om utveckling av nästa generation av Gripen. Parlamentet har sagt ja med bred majoritet, men i befolkningen är meningarna mer delade. Motståndarna tycker inte att Schweiz behöver nya flygplan. Andra vill inte köpa ett ”Ikea-plan”, syftande på att Gripen är billigare och därmed förment sämre än alternativen. Inte på att Ikeas grundare Ingvar Kamprad av skatteskäl bodde i Schweiz i många år.
Man kan undra hur klokt det är att inleda ett långsiktigt militärindustriellt samarbete med ett land där regeringsbeslut när som helst kan rivas upp av en folkomröstning. Men om den svenska regeringen absolut vill ha med sig schweizarna på planet, bör den sluta att lägga sig i folkomröstningskampanjen.
Saab har redan dragit tillbaka ett bidrag till ja-sidan. Bildt borde dra tillbaka Sveriges ambassadör i Bern innan denne ställer till med ytterligare förvecklingar. Tyvärr verkar ingen av herrarna förstå att deras ansträngningar att sälja in Gripen hos schweizarna gör mer skada än nytta.