Det jag minns från min studentfest kommer jag aldrig att glömma. En lärare sparkade mig på smalbenet (jo, det hade jag förtjänat) och efterfesten blev inte som jag efteråt hade önskat (men som jag då ville). En hel del har alltså fallit ur minnet. Och ganska mycket fick aldrig chansen att alls hamna där. Däremot tror jag att om alla mina gamla studentkompisar samlades och gick igenom den sista studentveckan så skulle en massa pusselbitar falla på plats.
Dagens studenter behöver inte ha sina minnen i huvudet, utan på en minnepinne. De kan ha flera tusen komihågbilder, om alla mobiltelefoner töms i en prydlig hög på ett USB-minne. Funnes den tekniken 1976 hade författaren till denna text kunnat projiceras på nätet, i vit studentkeps och jeansjacka, med rött Leninmärke och en sällsynt uppnosig svansföring.
Men som sagt, det förflutna höljs i dimmor varför det lilla som syns blir oproportionerligt tydligt. Som när jag plockade fram några gamla Deep Purpleskivor häromdagen. När jag hör "Kentucky women" så vet jag att jag minns något, men kommer inte ihåg vad. Sannolikt måste det vara någon fest eller mysig stund från tonårstiden.
Däremot kan jag inte höra "Jag hade en gång en båt" utan att minnas en händelse på en dansbana på sjuttiotalet. Vi var ett gäng som satt ute i skogen lite vid sidan om själva festplatsen med en gitarr och sjöng den gamla Cornelislåten, samtidigt som mellanölet flödade. Plötsligt hör vi inne från buskarna en förtvivlad röst som framför samma sång, men med den engelska texten. Och genom lingonriset kommer en nyspydd amerikan krypande, med förtvivlan i rösten, sjungandes gamla Beach Boyslåtens text, något i stil med "I want to go home, this is the worst trip i ever been on, oooo how I want go to home ... ". Jag minns detta som det var i går, men jag undrar vad amerikanen minns? Förutom en suddig referens till att svenskt brännvin är förskräckligt om det intas på fel sätt?
Att händelser minns av någon men inte av alla som var med betyder trots allt att det inträffade fortfarande existerar. Det enda som krävs är att minnet framkallas och sprids. Det bästa sättet, förr i tiden, var att fysiskt möta de personer som var med och sedan prata gamla tider. Men så besvärligt är det inte längre. Vi har ju fått nätet som egentligen är en sammankoppling av våra hjärnor och alla våra digitaliserbara minnen i form av texter och bilder. Så att allt skapar en organism.
På Facebook är det en god vän som startat en nostalgisida för oss som växte upp i min hemby på 70-talet. Där lägger folk ut sina gamla Instamaticbilder och får dem kommenterade. Vi fiskar gemensamt upp en gemensam historia och klarlägger vad som hänt med alla dem som var med på den tiden. Plötsligt börjar minnesluckor att täppas igen.
På lite sikt kommer allt skriftligt och bildligt material att finnas på nätet. Bara fram till för tio år sedan så var alternativet lexikonet, det stora uppslagsverket som i ett dussin volymer försökte tränga samman allt mänskligt vetande på 16 000 sidor.
Den stora frågan kommer inte längre att vara hur vi ska minnas vår uppväxt, vår egen historia. Utan hur vi ska kunna glömma det vi inte vill komma ihåg.