I år är det litet av ett mellanår när det gäller distriktskongressen. Så är det alltid när kongressen genomförs ett "valfritt" år. Uppslitande personstrider brukar lysa med sin frånvaro, tack och lov måste man väl säga. Det är inga listor som ska fastställas och diskussionerna kring de motioner som lämnats in brukar förvisso vara intressanta, men på något sätt känns inte heller de lika upphetsande som när det är "skarpt" läge ett valår. Men det är i mellanvalstider som man borde ägna sig åt det riktigt viktiga arbetet, nämligen att sörja för återväxt, förnyelse och föryngring. Det är i dessa tider av relativ stillhet som man ska sörja för återväxten, såväl på de listor man ska gå till val på, och i det interna partiarbetet i distriktsstyrelsen. Om man inte krattar manegen för detta i mellanvalstider är det för sent när man verkligen närmar sig skarpt läge. I alla fall när det gäller listorna till landstingsfullmäktige och riksdag.
När det gäller föryngring och förnyelse inom distriktsstyrelsen är loppet liksom kört inför den här kongressen. Därför måste man börja tänka på nästa distriktskongress redan nu. För tankearbete måste ta tid. När det gäller listorna till landstings- och riksdagsvalet är ju den avgörande perioden själva nomineringsperioden och den kommer ju först under 2013.
Därför vill jag redan nu så några frön i tankevärlden hos de partiaktiva runt om i vårt län, nu när många av dem finns på plats här i Piteå och får förmånen att ta del av Piteå-Tidningen. Det gäller ju liksom att gripa tillfället i flykten.
Låt mig börja med distriktsstyrelsens sammansättning och ledning. Här har nämligen en moderat kvinna, förra riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson, lyckats röra om i min tankevärld. Inte för att hon diskuterat distriktsstyrelsers sammansättning. I stället handlade det om hennes resonemang kring riksdagsledamöterna och deras förhållande till maktstrukturer inom det egna partiet.
Jag råkade nämligen hamna i en mycket intressant intervju med henne när jag zappade runt på tv:n i veckan som gick. Tror det var på kunskapskanalen den gick. Den handlade naturligtvis om hennes bok, "knapptryckarkompaniet", i vilken hon beskriver hur riksdagsledamöter måste förhålla sig till de ledande företrädarna i partiet för att kunna få betydelsefulla och intressanta positioner inom riksdagsgruppen. Enligt Pålsson handlar detta om att visa upp obrottsligt lojalitet mot den ledare som finns och vara ett lydigt instrument för ledningen. Annars hamnar man ute i den berömda kylan, vilket hon själv fick erfara. Att föra fram kritik och ifrågasätta är omöjligt om du vill komma fram i det interna arbetet.
Jag betvivlar inte att hon har rätt. Det är nämligen så det funkar. Det handlar om vanliga hierarkier och belönings- och bestraffningssystem. Men vad har det då att göra med en distriktsstyrelse i partidistriktet i Norrbotten. Jo, det finns nämligen en sak att fundera över. Om våra riksdagsledamöter är "tvingade" att uppvisa en sådan lojalitet och lydnad för att kunna nå inflytande för våra frågor i riksdagen så måste man ställa sig frågan om hur lämpligt det är att de finns på ledande positioner inom distriktsstyrelsen. Blir inte de så bakbundna av sin lojalitet mot partiledningen att de inte vill/vågar stå på sig gentemot partiledningen om partidistriktets intressen hamnar i konflikt med partiledningens? Är det bra med en riksdagsledamot som distriktsordförande? Det tål i alla fall att fundera över. Skulle man låta våra riksdagsledamöter endast vara adjungerade till styrelsen frigörs direkt ett par platser som kan användas till förnyelse och föryngring.
När det sedan gäller våra listor till riksdag och landstingsfullmäktige så måste de på valbar plats förnyas vid varje val. För att säkerställa förnyelse så behöver det vara rotation på människor vid varje val. Nya personer för med sig nya perspektiv och infallsvinklar. Så glöm inte förnyelsen! Den behövs på alla plan.