Här om veckan läste jag en debattartikel i Aftonbladet ur deras serie "Vem vill bli politiker". Det var en 16-årig kille som hade skrivit om sina erfarenheter som ett ungt politiskt "stjärnskott" och om hur det tog knäcken på honom. Mycket i det han skrev kan jag själv känna igen mig i. Politikens baksida är inte alltid fantastisk och underbar och den är absolut inte lätt för unga människor.
Det har nu gått ett år sedan jag slutade med alla mina politiska uppdrag och mitt politiska engegemang. I början flög tankarna omkring i huvudet. Jag funderade mest på hur mitt liv skulle bli nu när jag inte hade politiken att sysselsätta mig med.
Jag gick med i SSU månaden innan jag fyllde 13 år. En då engagerad mamma, år av första maj demonstrationer och min nyfikenhet var det som fick mig att skriva på den där inträdeslappen. Jag kan inte minnas hur många helger jag tillbringat på kurser och sammankomster, men många är det. Fler helger har tillbringats med SSU än utan. Detta under de senaste 12 åren. Om man börjar räkna på det så blir det väldigt många helger. Lägger man sedan på alla kvällar som jag suttit i möten och alla dagar jag kampanjat eller valarbetet så fylls det på ännu mer.
Just då, när jag var mitt uppe i allt, såg jag inte vad jag gick miste om och vad jag idag känner att jag kanske försummat i livet på sidan av politiken. För just då, mitt i allt så var det bara glöden för SSU som drev mig. Men trots all glöd och viljan att faktiskt påverka min omgivning och resten av världen har allt som jag fått uppleva inom SSU inte heller varit helt smärtfritt. Att engagera sig kan också göra väldigt ont många gånger och det är mer påfrestande än vad man ibland kanske tror och räknar med.
Alla turer i media om medlemsfusk, förskingringar av pengar eller bidrag som man sökt på felaktiga grunder. När partiledare eller partirepresentanter inte klarar av pressen eller gör bort sig och media som då ringer unga SSU:are för en åsikt om personer som dessa knappt känner. När ens politiska vänner får utstå en otrolig press från högre uppsatta personer inom partiet som förväntar sig att SSU:aren ska ta mer ansvar än många andra vuxna inom partiet eller när det bedrivs smutsiga kampanjer av andra SSU:are som egentligen bara är ute efter att själva få större makt, då har det varit jobbigt att vara SSU:are.
Livet är aldrig lätt att leva. Varje dag möts man av hinder eller situationer som man själv känner sig obekväm i. Politiken är definitivt inget undantag, bara det att inom politiken blir minsta misstag gärna bra mycket större än vad det egentligen är. Jag har många gånger fått vara väldigt arg, nästan förbannad. Jag har många gånger gråtit för att jag känt mig otillräcklig och jag har många gånger fått knivar stuckna i ryggen av människor som kallat sig mina vänner. Men trots allt detta så kan jag ändå inte se min tid inom SSU som bortkastad och obetydlig.
Jag har mycket att tacka SSU för. Utan SSU hade jag inte varit den jag är idag. Jag hade inte varit någon som vill och vågar ta mycket plats, som vågar säga vad jag tycker och som vågar höja rösten när jag tycker att något är fel. Och jag hade definitivt inte fått lära mig att oavsett hur djupt jag än faller, så kan jag resa mig upp igen, borsta av mig det, och fortsätta kämpa för de saker som jag tror på. Det vill jag tacka SSU och politiken för.