Att människor rör på sig för att finnas där lediga jobb finns är i grunden något positivt. I en globaliserad värld är rörlighet mellan olika länder också något naturligt. Arbetskraftsinvandring är således positivt. För ett litet land som Sverige med arbetskraftsbrist i vardande är arbetskraftsinvandring i huvudsak en möjlighet. Men då ska arbetskraftsinvandringen ske när behov verkligen finns, och arbetsmarknadens parter är överens om att det råder brist på arbetskraft på området.
Att skapa balans mellan behovet av arbetskraft och utbudet av arbetskraft i vårt land är en av nycklarna till säkrandet av vår välfärd. Att som idag ha en situation där massarbetslöshet råder skapar stora problem för välfärdsnationen Sverige. Varje arbetslös person är ett misslyckande för Sverige. Det är en sida av myntet. Lika illa är det när svenska företag inte hittar rätt personal inom landets gränser. Det utgör ett expansionshinder av stora mått och ett hot mot den fortsatta tillväxten. Arbetskraftsbrist är således minst lika påfrestande för välfärdslandet Sverige som massarbetslösheten är, och på lång sikt än mer oroande.
När Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven i TV-programmet ”Rakt på Sak” av journalisten Mats Knutsson får frågan hur han ser på arbetskraftsinvandringen och svarar att han tycker att arbetsmarknadens parter ska ha en uppfattning om behovet av arbetskraftsinvandring inom det egna verksamhetsområdet och att han tycker att redan arbetslösa ska ha första tjing på de jobb som de är kompetenta för är detta inget annat än ett uttryck för en pragmatisk socialdemokratisk politik som bygger på insikten att både arbetslöshet och arbetskraftsbrist kostar, och viktigast att båda dessa fenomen kan existera parallellt med varandra.
Det är således viktigt för socialdemokratin att ge svenska företag möjlighet att få tag på den personal de behöver, och grundbulten i den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken är att ge arbetslösa möjlighet att bygga upp en kompetens som gör att de kan konkurrera om jobben. Men, och det är ett ytterst viktigt men, när företagens arbetskraftsbehov inte kan uppfyllas är arbetskraftsinvandring en lösning. Poängen i Löfvens uttalande är att fack och arbetsgivare ska ha ett inflytande över bedömningen om arbetskraftsbehovet kan lösas internt i landet eller måste lösas genom arbetskraftsinvandring.
Det vi till varje pris måste undvika är en oreglerad arbetskraftsinvandring som leder fram missbruk av systemet i olika former. På svensk arbetsmarknad ska svenska kollektivavtal och villkor gälla. Har vi tillräckligt med arbetskraft på ett område finns det inget behov av arbetskraftsinvandring. Det är enkel matematik – om man inte har andra syften och baktankar med arbetskraftsinvandringen vill säga. Men vill man ha ordning och reda på arbetsmarknaden är ett seriöst ansvarstagande för såväl arbetslösheten som för arbetskraftsförsörjningen nödvändigt. Stefan Löfvens uttalande visar att han är beredd att utöva just den formen av ansvarstagande.