Det har länge varit ett vedertaget liberalekonomiskt faktum att ju rikare de rikaste blir desto mer spiller över på de fattiga. Det är en bland många nyliberala utsagor som använts för att legitimera tilltagande arbetskraftsutsugning och plundring av naturens rikedomar. Resultatet: Indiens maharajor och den tidiga industrialiseringens brukspatroner är ljusår från dagens ekonomiska elit.
Klassklyftorna är historiskt vida. Kapitalismens misslyckande har aldrig varit så uppenbart som nu. För 20 år sedan bodde omkring 90 procent av världens allra fattigaste i länder som också var fattiga. I dag bor 75 procent av världens 1,3 miljarder extremt fattiga i länder som inte längre kan klassas som fattiga. Kapitalismen har medfört tillväxt. Men de fattiga har inte fått det bättre. Primärt är det ett fåtal rika som ackumulerat ytterligare överflöd, på bekostnad av sina medmänniskor och miljön. Den afrikanska kontinenten har varit särskilt ansatt av denna form av ekonomisk exploatering, en slags nykolonialism. Vad de Afrikanska länderna erhåller i form av bistånd är blott en bråkdel av de belopp som går förlorade i ofördelaktiga handelsavtal som man påtvingas i frihandelssyfte. Trots politisk demokrati råder fortfarande ett ekonomiskt fåtalsvälde.
Den politiska demokratin har berett väg för samhällsutveckling och mänsklig frigörelse. Varför avfärdas då en demokratisering av ekonomin som elakartad kommunism? Visionen om ekonomisk demokrati är i själva verket raka motsatsen till de totalitära former av ekonomiska system som både kapitalismen och planekonomin utgör. Ekonomisk demokrati handlar om en jämnare fördelning av våra resurser. Förverkligandet av jämlikheten; människor och länder emellan. Det finns tillräckligt för alla, men inte för en enda persons girighet.
Den nuvarande utvecklingen ger inte minst uttryck för det skriande behovet av jämlikhet och en demokratisering av det ekonomiska systemet. Återkommande finansiella kriser, hänsynslös exploatering av arbetskraft och slöseriet med jordens resurser är inte i linje med ett demokratiskt intresse. Det tjänar bara ett fåtal människors kortsiktiga profitbegär. Skadeverkningarna drabbar dock hela mänskligheten och alla jordens arter. När den ekonomiska utvecklingen dikteras av en liten elit blir det svårt att vidta åtgärder. Stora multilaterala företag omsätter ofta mer än små och medelstora länders hela bruttonationalprodukt. Således blir politiken och människors liv avhängiga den ekonomiska elitens villkor. Detta blir inte minst tydligt när hela den politiska debatten har kommit att kretsa kring den ekonomiska tillväxten - en kapitalistisk företeelse som åtnjuter en okränkbar, nästan helig, status. Alla politiska åtgärder underordnas tillväxtdogmen som i sin nuvarande form faktiskt är ett direkt hot mot vår fortlevnad på jorden. Man förutsätter oändlig ekonomisk tillväxt på en planet med ändliga resurser - en uppenbart ohållbar ekvation. Men så länge politiken inte kan frigöras från dessa nyliberala diktat så försvåras den hållbara utvecklingen fortsättningsvis. Grunden för en grön utveckling och sociala framsteg är tyglandet av kapitalismen och följaktligen en demokratisering av ekonomin.
Ekonomisk demokrati förverkligas med en rättvisare fördelning av världens resurser. Det skulle bara krävas en bråkdel av världens samlade militärutgifter för att utplåna all fattigdom och garantera alla människor en dräglig materiell standard, utbildning och adekvat sjukvård. En bättre, fredligare värld är då möjlig. De mest jämlika samhällena är också de mest framgångsrika.