"Vi ser en omfördelning av inkomster och levnadsstandard uppåt i åldrarna", skriver rapportförfattarna.
På område efter område är det samma mönster som går igen. För de som i dag är äldre har sysselsättningen långsiktigt ökat. Ungdomar och invandrare har däremot haft svårare att få jobb.
Mellan 1980 och 2003 ökade levnadsstandarden för äldre och pensionärer medan yngre under 40 år fått vidkännas stagnation eller till och med standardsänkning. Tillgången till bil har till exempel ökat markant bland de äldre, men minskat bland de under 40 år. Småhusboendet har minskat kraftigt bland yngre, men ökat bland äldre.
Även hälsoutvecklingen har varit bättre för äldre än för yngre. Den bild som växer fram ur rapporten är att det parallellt med ökade klassklyftor löper en alltmer vidgad generationsklyfta som skapar spänningar i det svenska samhället.
SCB-rapportens resultat öppnar ett intressant perspektiv för den socialdemokratiska eftervalsdebatten. Hos äldre och pensionärer fungerade partiets retorik om den goda ekonomiska utvecklingen, den matchade deras verklighetsbild. Yngre däremot hade svårt att känna igen sig.
De äldre kunde identifiera sig med den socialdemokratiska kampen för ett generöst socialförsäkringssystem. De yngre var inte ens inne i systemen. Inte så konstigt då att yngre väljare upp till 30 år i betydligt mindre omfattning röstade på socialdemokraterna än de äldre.
De senaste tjugo åren har pensionärernas inkomster och levnadsstandard ökat markant, dels som följd av kvinnornas intåg på arbetsmarknaden, dels för att pensionssystemet givit alltfler bättre pensioner.
SCB spår att vi nu går i en ny fas med markant sänkta allmänna pensioner. Det nya pensionssystemet ger betydligt lägre pension än det gamla, hävdar rapporten.
En sådan jämförelse är dock helt ointressant, eftersom, som SCB-rapporten själv noterar, "ATP-systemet var underfinansierat" och behövde reformeras. Det hade aldrig kunnat infria sina löften.
Det viktigaste skälet till lägre pensioner är en stadigt ökande medellivslängd. Fler pensionärer ska leva på de pengar som avsatts till pension. Möjligen kan också det nya pensionssystemet ha blivit för snålt tilltaget.
SCB-rapporten bekräftar nämligen att pensionsnivåer på 50-60 procent av slutlönen kan bli verklighet för många vanliga inkomsttagare.
Så låga pensioner är inte rimliga. Pensionsfrågan måste upp på dagordningen igen. Pensionsöverenskommelsens partier måste sluta gömma huvudet i sanden.
Den vidgade generationsklyftan gör dock inte saken lättare. Hur mycket generositet kan vi vänta oss av den generation som fått det sämre än sina föräldrar?