Vi kan göra en jämförelse med 40-talistgenerationen. När de var klara med sin skolgång byggde man ut högskolan så att fler skulle få plats och när de kom ut på bostadsmarknaden byggde man bort bostadsbristen. Arbetslösheten var under 2 procent. Det var en generation som såg sina möjligheter växa för varje år som gick. De är i dag friskare och rikare än någon annan generation någonsin varit. Samma sak gäller till viss del min föräldrageneration, 60-talisterna. Det var unga när välfärdsstaten stod på sin topp: innan 90-talskris och budgetsaneringar. 80- och 90-talisterna mår sämre än sin föräldrar, är mer stressade, lider av fler arbetsrelaterade skador, saknar anställningstrygghet och hotas till råga på allt av att få lägre lön. Detta är vad som väntar när vi kommer ut på arbetsmarknaden, om vi ens gör det. Det finns en känsla av att, som Gustav Fridolin skrev, vara blåsta.
Eller som det uttrycks i den satiriska texten "Föräldragenerationen, fuck off" publicerad i senaste numret av nöjesguiden:
"Föräldragenerationen, de som föddes mellan fyrtio- och sextiotalet, växte upp i det svenska välfärdssamhället. Det var som ett enda långt barnkalas för vuxna där allt var gratis och rättvist. Festen peakade året vi undertecknade föddes, 1985, då det firades fler 40-årsdagar än någonsin tidigare i svensk historia. Sedan dess har föräldragenerationen fortsatt festa utan att någon har ringt störningsjouren. Men för oss har det sett annorlunda ut. När vi växte upp började allt det göttiga monteras ned."
I Europa har en skriande ungdomsarbetslöshet bitit sig fast: i det krisande syd är ungdomsarbetslösheten uppåt 40 procent. I England har den bitit sig fast på nivåer runt 22 procent. Det saknas bostäder. I nästan alla Europas länder är svårt att få tag på bostäder som unga har råd med. Samtidigt slår nedskärningarna oftast direkt mot den uppväxande generationen. Studio ett rapporterade den 27/6 från Italien där den uppväxande generationen står allt längre från både arbetsmarknaden och makten. Makten innehavs av 40-talistgenerationen och alla unga personer även de med flera examina har mycket svårt att få jobb. Sydeuropa riskerar att återigen bli avfolkade när migrantströmmar kommer börja röra sig mot länder där arbetsmarknaden och möjligheterna är större, precis som vid sekelskiftet.
I England talas det om the lost generation, en förlorad generation. Överallt i världen är det den unga generationen som står på barrikaderna. De förbisedda och utelämnade, som aldrig fick plocka rekordårens frukter. Bortskämda kallas de, men tvärtom, de betalar priset för en kontinent som inte klarar av att lösa sina problem. I Spanien har vi indignados, unga som protesterar mot nedskärningar. På Tharirtorget var det den unga egyptiska generationen, där dåliga utbildningssystem och dyrare mat tagit ut sin rätt, som protesterade och drev fram demokratiska reformer. I England uppstod kravaller då ungdomar utelämnade av samhället, uppväxta i ett brutalt klassamhälle började plundra butiker. Ojämlikhet och avsaknaden av framtidstro skapar en explosiv situation.
Att leva i nedskärningarnas tidevarv skapar en mentalitet som faktiskt enklast kan beskrivas som underdånighet. Den uppväxande generation är, till skillnad mot vad som hävdas, van med att nöja sig. Att inte ställa krav. Vi nöjer oss med att få ett jobb, trots att det är osäkert, dåligt betalt och i princip omöjligt att försörja sig på. Vi nöjer oss med ett dyrt andrahandskontrakt, för det är bättre än ett tredjehandskontrakt eller ingen bostad alls. Inte mycket tyder på att det blir bättre snart. Snarare kommer ungdomens otrygghet följa med hela livet. Inte ens pensionen kan vi se fram emot. Den lär nämligen inte bli så fet.
Jag ogillar egentligen att tala om generationsklyftor och konflikter. Konfliktlinjer går sällan mellan personer med olika åldrar. De skär snarare genom alla generationer via klassgränser och rasism. Men samtidigt är den uppväxande generationens möjligheter och framtidsutsikter så dåliga att om inget görs kommer de sluta i katastrof. Att inte ta det på allvar är farligt. Det krävs krafttag. Med insikt att detta handlar om att ett samhälle som inte släpper in sina barn kommer bli ett sämre samhälle. Vi måste förstå det. Att inte med kraft bekämpa arbetslöshet och bostadsbrist är ett farofyllt spel.