Åter igen inför ett läsår vid Sveriges högskolor och universitet råder akut brist på studentbostäder. Före varje hösttermin granskar intresseorganisationen Sveriges förenade studentkårer bostadsutbudet för studenter vid samtliga lärosäten i Sverige.
Har man följt dessa rapporter under flera år är det nedslående hur studentkårerna vid högskolorna och universiteten varje gång tvingas rapportera bostadssituationen som sämre än året före. Att larmrapporten numera är ett deprimerande hösttecken tillsammans med att sommarfåglarna försvinner och de färska handplockade potatisarna byts ut mot pulvermos är ett dåligt betyg till svensk bostadspolitik.
SFS rapport visar att problemet är landsomfattande och inte, som de länge sagts i den bostadspolitiska debatten, enbart ett "Stockholms-problem". I endast 4 av 30 granskade universitetsstäder garanteras alla studenter bostad inom 30 dagar från terminsstart. I alla andra städer får studerande söka akut inackordering hos välvilliga, vandrarhem och i många fall sova i tält. I de städer som beskrivs som svårast att få bostad i räknar inte bostadsbolag, universitet och studentkårer med att bostadssökande studenter ska kunna få en permanent boendeform under hela terminen.
Det finns studenter som under hösten kommer att välja att inte påbörja eller att avbryta den drömutbildning som de blivit antagna till. Att som ny student i en ny stad komma tillrätta och börja arbeta med sina studier är en nog så svår uppgift med ett eget riktigt boende. För studerande som istället för att komma igång med studierna är tvungna att lägga ner stort arbete på att pendla och flytta runt mellan olika tillfälliga boenden riskerar uppgiften att bli övermäktig.
För den enskilde är detta tragiskt och förnedrande, för samhället en enorm förlust.
I media har det rapporterats om studerande i Stockholm som på grund av bostadsbristen väljer att lämna regionen för studier någon annanstans. Enligt beräkningar är behovet så stort som 50 000 nya lägenheter för att möta behovet hos gruppen unga mellan 20 och 27 år i Stockholmsregionen.
Detta är ett exempel på hur den akuta bostadsbristen på sikt riskerar att minska tillgången till välutbildad arbetskraft. Bostadskrisen är tillväxthämmande!
Problemet är akut och landsomfattande, för detta har inte politiken någon mirakelkur. Det tar tid att bygga ett modernt samhälle där människor solidariskt ges möjlighet att utbilda sig och växa tillsammans, redo att stå starka i en värld som snabbt förändras. Men något som bör förväntas är politiskt ansvar.
En av de värsta grodorna från den annars så retoriskt försiktiga statsministern löd att "studenttiden är några tuffa år med makaroner och ketchup". Sedan 2006 har hans regering inte presenterat en enda reform för att möta bostadskrisen.
Samtidigt har socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt inför årets höstbudget gett tydligt besked om att staten borde använda ett särskilt investeringsstöd för att stimulera nybyggmationer av studentbostäder i hela landet. Det är att ta krisen på det allvar som den kräver.
Det är dags att ta tag i problemet och ta ansvar för en generation som under den pågående ekonomiska krisen och massarbetslösheten får betala ett högt pris. Ett pris som riskerar att få efterverkningar på samhället under flera decennier framöver.