MARIA JACOBSON JOURNALISTICA.SE: Galen bild av psykisk sjukdom

På sistone har flera inslag, program och artiklar gjorts om hur det är att leva med psykiska sjukdomar. Maud Nycanders Sluten vård, som nyligen sändes i två delar i svt, är ett exempel. Programmen gav god inblick i olika sjukdomstillstånd. Det var en avdelning på St Görans sjukhus i Stockholm som skildrades under ett och ett halvt år och den framstod som exemplarisk. Gott bemötande, empati och humanitet präglade arbetet. De personer med psykossjukdomar jag jobbar med kunde visserligen inte alls känna igen sig, utan tyckte programmen verkade tillrättalagda. I chatten på svt.se efter programmen framkom åsikten att avdelningen som skildrades måste vara speciell och att det inte är så överallt. Här i Göteborg exempelvis, har det nyss uppdagats att en patient på psykiatriska kliniken på Östra sjukhuset under sin vårdtid utnyttjats av sin hallick för sexköp utan att det kommit till sjukhusledningen kännedom. Patienten hade tidigare utsatts för sexuella övergrepp och led av bipolär sjukdom. Personalen säger sig inte kunna hindra att patienter får ta emot vem de vill.
Flera av dem jag arbetar med har kliniken som sin främsta vårdgivare - men känner nu stor tvekan att söka dit, om de skulle behöva. Förtroendet och tilliten till vården bland dem som är allra mest utsatta är så skört.

I dagarna hör vi också om kvinnan som är häktad för dubbelmord i Växjö. Främsta förklaringsmodell till dådet är att hon tvångsvårdats för paranoid schizofreni. I nyhetsjournalistiken finns ett mönster av att psykisk sjukdom får besvara frågan om "varför" trots att det i regel ligger ett komplicerat orsakssammanhang bakom. Men "en galnings verk" tycks aldrig riktigt kräva en förklaring. Galenheten framstår som förklaring nog. Genom att individualisera och förenkla upprätthålls ett stigma av psykisk sjukdom. Snarare än att tala om just sjukdom eller sjukdomstillstånd som kan drabba var och en är det bekvämt att kvarhålla idén om oskyldiga offer och galna förövare. Den snabba nyhetsjournalistiken, som är dominant i mediebruset, är fördjupningens fiende. Den är också lätt att omsätta till politiska krav på hårdare tag i form av tvångsbehandling och tvångsvård. De sjukdomar som är starkast behäftad med ett våldsstigma är schizofreni och andra psykossjukdomar. I det läget är det värt att lyfta fram Karolinska institutets rapport från 2009 om att psykossjukdom i sig inte är en avgörande faktor för våldsbenägenhet. Däremot är missbruk den starkaste faktorn, både bland personer med psykossjukdom och utan. Bland personer med diagnosen schizofreni hade åtta procent dömts för våldsbrott medan det bland missbrukare utan psykossjukdom var 40 procent som dömts för våldsbrott. Regeringen, och det ska den ha cred för, satsar under 2010 och 2011 fyra miljoner för att förändra attityderna till personer med psykiska funktionsnedsättningar eller sjukdomar, det så kallade attityduppdraget. Det behövs både inom vården och inom andra professioner som möter människor med psykossjukdomar och bland allmänheten. Inte minst journalister är en viktig målgrupp eftersom medierna i stora stycken formar allmänhetens världsbild; utmanar eller upprätthåller stigman. Attityduppdraget presenterade en befolkningsundersökning i början av året. Den visar att 25 procent av befolkningen inte kan tänka sig att ha en arbetskamrat eller granne med en psykisk sjukdom. Mer än 25 procent vill inte ha människor med psykiska sjukdomar i sin närhet, i sitt bostadsområde exempelvis, och anser att allmänheten bör skyddas för människor med psykisk sjukdom. Den attityden avspeglar okunskap, tror jag. Det finns en uppfattning om att psykisk sjukdom är något statiskt, något som inte förändras, som om till exempel en psykos varar för evigt. Så är det inte. En annan vanlig föreställning är att en diagnos är hela personens identitet. Min egen erfarenhet av att arbeta med personer med psykossjukdomar är att vi är rätt lika. Ibland mår vi bra, ibland mindre bra och ibland är vi tokgalna.