Tunisiens president Zine al-Abidine Ben Ali var den förste av de nordafrikanska diktatorerna som folket fick på fall. Den folkliga vreden spred sig därefter till Egypten. Efter arton dagars demonstrationer på Tahrirtorget segrade det egyptiska folket, och president Hosni Mubarak tvingades avgå. Under de senaste dagarna har protesterna i Libyen mot härskaren Muammar Gadaffi ökat i intensitet. Men Gadaffi har inte lärt sig något av händelserna i Tunisien och Egypten, utan hotade folket vid ett tv-tal i tisdagskväll med att han inte kommer att förlåta, utan att blod kommer att flyta.
Samtidigt uppmanade Gadaffi sina anhängare att gå till attack mot demonstranterna. Och de hot som Gadaffi framförde verkar också ha omsatts i handling. Under torsdagen kom rapporter om att pansar och militärt flyg satts in mot demonstranterna och att skottlossning hörts i flera libyska städer.
Muammar Gadaffis privatarmé är enligt uppgifter i media dubbelt så stark som landets armé, och många fruktar Gadaffis nästa steg i kampen för att behålla makten över landet. I talet gav Muammar Gadaffi också ett tydligt besked om att han inte kommer att avgå frivilligt utan säger att han liksom sina förfäder kommer att dö som martyr. Detta gör att risken för en mycket blodig uppgörelse i Libyen är mycket stora.
Omvärlden kan rimligen inte passivt låta ett sådant blodbad äga rum, utan måste agera med skärpa mot Gadaffis regim. Fördömanden mot övergreppen mot de oppositionella demonstranterna och uppmaningar om att avstå från ytterligare våld kommer inte att påverka en tyrann som Muammar Gadaffi. Risken för att slakten på civila demonstranter kommer att fortsätta är stor. Situationen i Libyen är därmed på väg att med stormsteg utvecklas till en humanitär katastrof.
Här i Sverige är tonläget från utrikesminister Carl Bildt inte särskilt högt. Men det förvånar inte efter utrikesministerns minst sagt flata agerande under händelserna i Tunisien och Egypten. Utrikesminister Carl Bildt talar om vikten av "stabilitet" i Libyen i stället för att klart uttala sin avsky inför övergreppen mot demonstranterna och för en demokratisk utveckling i landet.
Dessa uttalanden har väckt stor uppmärksamhet och har lett till att utrikesministern fått utstå mycket kritik för sitt agerande.
Carl Bildts agerande får en att fundera över i vilken grad svensk utrikespolitik av i dag präglas av undfallenhet mot diktatoriska regimer om detta gynnar stabila relationer, en effektiv migrationskontroll och säkrade oljeleveranser till Sverige och den europeiska unionen i övrigt.
Men nu måste det vara slut på daltandet med Muammar Gadaffi. Västvärlden måste stå upp för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna. Då krävs det mer än ord. Det krävs någon form av handling för att sätta press på Libyen och dess diktator. I vilken form detta ska ske, om det ska vara i form av ekonomiska sanktioner eller insatser i Förenta Nationernas namn, är kanske för tidigt att säga. Men vi kan inte passiva låta en maktgalen diktator gå till attack mot sitt folk utan att agera. Vi kan inte låta vårt egenintresse gå före och därför hantera Muammar Gadaffi med bomullsvantarna på. Vårt försvar av mänskliga rättigheter och demokrati måste helt enkelt gå före överväganden av ekonomisk art. Allt annat vore fruktansvärt.