Häromdagen råkade jag zappa förbi ett intressant inslag i någon av tv-kanalerna. Det var en diskussion mellan Göran Greider, den politiske chefredaktören på Dalademokraten, och en annan man vars namn jag redan glömt. Diskussionen handlade i alla fall om Wikileaks och huruvida det här med Wikileaks var bra eller dåligt för samhället.
Det här är en diskussion som jag bara väntat på skulle nå Sverige. På många andra håll har diskussionens vågor gått höga och båda sidor har tagit till både brösttoner och övertoner i debatten. Ska man tro på högersidan i den amerikanska debatten så är detta första steget på väg mot jordens undergång, medan andra sidan beskrivit Wikileaksläckorna som demokratins ultimata seger över ondskan i vårt samhälle.
Sanningen ligger nog ganska långt från dessa båda bilder. Men visst är det väl ändå så att öppenhet och möjlighet till granskning är grundläggande värden i ett demokratiskt samhälle. Det trodde jag i alla fall. För mig är det därför så svårt att förstå den upprördhet som präglar en del av debattörerna. Att makthavare kan bli både sura, arga och frustrerade över att få sina hemligheter uthängda är i och för sig ganska mänskligt. Men att sedan försöka utmåla detta som ett hot mot världssäkerheten är att gå för långt.
Visst kan det säkert finnas sådant i det publicerade materialet som borde ha varit hemligt, men är inte detta priset som man nu får betala för ett alltför vidlyftigt hemlighetsmakeri. Hade man verkligen bara skyddat det som till varje pris behövde skyddas hade aldrig behovet av en Wikileaksläcka uppstått. Nu har man själv bäddat för det.
Den stora behållningen hittills har varit att vanligt folk har fått chansen att se på vilken amatörmässig nivå många av diplomatrapporterna håller. Det är svårt att förstå att det kan vara av något som helst värde för USA att få hem en beskrivning som liknar Carl Bildt vid en medelstor hund med en stor hunds självuppfattning. Det kan knappast vara till ledning för den amerikanska statsapparaten i kontakterna med den svenska utrikesministern såvida man inte har hundpsykologer anställda vid det amerikanska utrikesdepartementet. Det kan inte heller vara särskilt användbart att veta att Urban Ahlin tänker vinna valet genom att söka skandaler om meningsmotståndarna. Det säger ju enbart något om Ahlin. Knappast något om det inrikespolitiska läget när det gäller den svenska utrikespolitiken.
Framförallt förvånas jag över att så många makthavare verkar ha ett behov av att lätta sitt hjärta inför amerikanska diplomater. Är det någon gång jag, om jag vore ledande politiker på nationell nivå, verkligen skulle bita mig i tungan så vore det om jag blev kontaktad av utländska diplomater. Men det verkar inte särskilt många ha gjort.
Min slutsats blir i varje fall den att den öppenhet som Wikileaks har varit med om att bidra till är av godo för samhällsutvecklingen. Makthavare runt om i världen har blivit påminda om att allt vad man gör och säger en dag kan komma ut. Det kommer att bidra till ett större ansvarstagande i framtiden. Det är jag övertygad om. Och det är minsann inte fy skam det. Då har vi kommit en bra bit på väg mot ett bättre samhälle.