Friskolornas vara eller inte vara, och deras möjlighet att ta ut vinster, har varit och förblir fortfarande en het fråga inom svensk politik. Opinionsundersökningar har visat på ett starkt stöd bland de svenska väljarna för ett vinstförbud för företag som verkar inom välfärdssektorn. Detta kan nog mer tolkas som ett starkt stöd för att sätta stopp för övervinster i företagen. Sunda företag måste gå med vinst för att kunna återinvestera på det sätt som behövs. Samma sak gäller för kommunerna om de ska betraktas ha en god ekonomisk hushållning.
Undersökningen från friskolornas Riksförbund handlar nu inte om detta. I alla fall inte explicit. I stället har man undersökt hur friskoleföretagen ställer sig till olika former av regleringar. Den mest intressanta aspekten är inställningen till en utökad insyn i verksamheten. Undersökningen visar att hela tretton procent av företagen säger sig vara beredda att lägga ned verksamheten om offentlighetsprincipen skulle gälla för dem på samma sätt som för de kommunala skolorna. Vidare skulle nio procent lägga ned om meddelarfrihet skulle börja gälla för deras personal.
Detta är anmärkningsvärt höga siffror. Friskoleföretagen bedriver sin verksamhet med finansiering av offentliga medel. Därmed blir inte offentlighetsprincipen och meddelarfriheten något som de kan välja till eller välja bort. Eller rättare sagt så borde det inte vara något man kan välja bort. Men så är det tyvärr fortfarande.
Att kommunmedborgarna genom offentlighetsprincipen ska ha möjlighet att se hur de skattemedel kommunerna tar in i slutändan också används när de omsätts i verksamhet borde vara en självklarhet för alla. En sådan öppenhet är en förutsättning för att allmänheten ska kunna känna tillit, och känna att maktmissbruk och korruption förhindras.
Meddelarfriheten har som syfte att ge anställda möjligheter att slå larm om felaktigheter i den offentliga verksamheten utan att behöva riskera att utsättas för repressalier eller avsked.
Dessa två rättighetspaket syftar till att säkerställa allmänhetens förtroende för den offentligt finansierade verksamhet som bedrivs. I detta avseende är friskolornas verksamhet att betrakta som offentlig eftersom den helt finansieras av offentliga skattemedel.
Från friskolornas håll är motargumentet att det handlar om affärshemligheter. Men hur en offentligt finansierad skolverksamhet kan betraktas som en affärshemlighet är omöjligt att förstå. Medborgarnas rätt till insyn, och de anställdas rätt att fritt kunna avslöja brister och felaktigheter i verksamheten, måste gå före friskolornas intresse av att skydda ”affärshemligheter”. Detta oavsett vad friskolorna själv säger!