Frihandel och globalisering var länge honnörsord i västvärlden. I dag har de, kopplade till oönskad invandring och arbetslöshet, blivit skällsord för i synnerhet nationalister och högerpopulister, trots att minskad handel ger oss en fattigare och farligare värld med ökade migrantströmmar. I somras hade vi Brexit, när en knapp majoritet av britterna lät sig övertygas om att det är viktigare att hindra arbetssökande polacker från att komma till Storbritannien än att britterna har tillgång till världens största frihandelsområde.
I USA hotar högerpopulisten Donald Trump med höga strafftullar på varor från bland annat Mexico och Kina. Det skulle sannolikt utlösa ett handelskrig, som skulle drabba världsekonomin och slå tillbaka mot USA. Man får man lätt intrycket att en armé av arbetslösa amerikaner står bakom Trumps framgångar hittills. Men de flesta som stöttar honom har jobb, ofta även villa och bil(ar). Riktigt hårt trängda amerikaner går oftast inte på valmöten och kommer inte att rösta den 8 november.
Arbetslösheten sjunker i USA och hushållens inkomster stiger igen. Men alla har inte tagit igen hela tappet under finanskraschen 2008, och klyftorna ökar mellan de som har rätt utbildning och befinner sig på platser där de nya näringarna växer fram, och de som, frivilligt eller ofrivilligt, stannar kvar där det går bakåt.
De som blir kvar känner sig frånåkta av den moderna ekonomin, och svikna av eliten. De börjar anamma de konspirationsteorier som i USA framförallt sprids av konservativa media, med nära koppling till högerflygeln i det republikanska partiet: Invandrarna stjäl jobben, Kina dumpar sin valuta, det är frihandelsavtalens fel osv.
Förhoppningsvis blir Trump inte president i USA. Men Bernie Sanders framgångar i de demokratiska primärvalen visar att det också finns en vänsterkritik mot framför allt det kapitalistiska systemet och dess avarter, så debatten lär fortsätta. I Storbritannien står den nya konservativa premiärministern Theresa May, inför uppgiften att lotsa landet ut ur EU (Brexit), ett i sig populistiskt projekt, iscensatt av hennes egna välmående partivänner, som splittrar Storbritannien och kommer att pressa landets ekonomi under de närmaste åren.
May säger att ”Brexit betyder Brexit”, vilket tolkas som att hon vill ha ett ”hårt Brexit”. Medan utrikesminister Boris Johnson talar om ett ”mjukt Brexis”, vilket EU avvisar. Antingen ett hårt Brexit eller inget Brexit alls, som EU-rådets ordförande Donald Tusk säger.
May målar upp bilden av ett oövervinnerligt Storbritannien, som klarar sig i alla lägen. Men hon vill samtidigt se en mer aktiv stat, som både vaktar gränserna och kan hålla näringslivet i schack. Hon lovar också att värna arbetarnas rättigheter och slå vakt om NHS (det offentliga sjukvårdssystemet).
Mycket tyder på att Mays socialkonservatism är ärligt menad, men Brexit kommer att överskugga allt annat under närmaste åren, och frågan är vilket politiskt och ekonomiskt utrymme hon kan få för att driva en egen politik. Att hålla Skottland kvar i Storbritannien blir en annan kritisk uppgift. Men luften har gått ur nationalistpartiet Ukip efter folkomröstningen, och partiet kommer att genom Brexit förlora sitt starka fäste i EU-parlamentet. Labour är dess värre också försvagat. Den nyligen omvalde Labourledaren Jeremy Corbyn har svårt att dra jämnt med partiets parlamentsgrupp, men det handlar mindre om politik än om partiledarens handlag. Lyckligtvis lär May inte riskera ett nyval som kan förvandlas till en ny Brexitomröstning.