Djembetrummornas eko som kastas mellan husen i Senegal, Kilimanjaro som reser sig som Olympus över Serengeti i Tanzania och vassen som sakta delar sig när den urgröpta trädkanoten långsamt smyger sig fram på Okavangodeltat i Botswana.
Adrenalinkicken av att jagas av aggressiva babianer, näradöden-upplevelsen efter forsränningen på Zambezifloden och lugnet som infinner sig när man sitter högst upp på världens högsta sanddyn och tittar ut över soluppgången.
Jag har njutit av solen på Zanzibars kilometerlånga, kritvita stränder. Jag har snorklat och sett de mest färgglada fiskar i Malawisjön och jag har åkt ner för ett sandberg på en plywoodskiva i 72 kilometer i timmen med sanden piskande i ansiktet.
Jag har träffat människor som underlättat mitt resande, visat gästfrihet och låtit mig komma till deras hem och bo där några nätter, människor som förgyllt min vardag, människor som kommer vara mina vänner för livet.
Alla dessa fantastiska nya vänner, alla möten med människor och andra kulturer, allt jag fått se och uppleva, kanske kan detta ha varit de bästa fem månaderna i mitt liv.
Det har varit fem händelserika månader där ingen dag varit den andra lik. Alltid har jag haft saker att göra, saker och ställen att upptäcka och utforska. Varje dag har varit fylld av nya intryck. Det har varit som att leva i en underbar dröm, där man svävat på rosa moln och där mitt gamla vanliga liv inte existerat mer än i de telefonsamtal jag ringt hem till familjen och mina nära vänner. Som sagt, det har varit som att leva i en av de bästa drömmar.
Men sen kommer den där dagen när värmen byts mot kyla, när jag vaknar upp i min egen säng, i min egen lägenhet och inte i en säng i ett rum med åtta andra människor på ett hostel. Den är dagen när jag är tillbaka i mitt gamla vanliga liv, där allting är som det brukar vara.
Utanför fönstret snöar det och blåser kyliga vindar, vinterjackan hänger i hallen och det känns rätt snabbt som att det var evigheter sedan jag var mitt inne i en värld full av värme, äventyr och upptäckter.
Väl hemma dyker alla måsten upp igen. Snabbt fylls kalendern med saker som måste göras, man springer hit och dit och redan efter tre veckor hemma känner jag att tempot ökat. Men det är inte bara tempot som ökar, även rastlösheten kryper sig sakta på. Min kalender är full av anteckningar och möten, men ändå känner jag en oerhörd rastlöshet och jag känner hur jag förändrats.
Men kanske är det just så jag ska känna. Jag kanske ska känna mig rastlös. Det blir ett sätt att minnas tillbaka på allt roligt jag fått uppleva, alla vackra ställen jag fått se och alla underbara människor jag mött längst vägen och jag ska nog känna att jag har förändrats. Jag är inte samma person som jag var innan jag åkte iväg. Den här resan har gett mig mer att stoppa i den ryggsäck jag bär med mig genom livet. Resan har gett mig en insyn i andra människors vardag där man lever under helt andra förutsättningar än de jag är van vid, och det är en bra erfarenhet att ha med sig oavsett vad jag tar mig för nu och i framtiden.
Men även om jag förändrats så kommer en sak aldrig förändras, mina drömmar och min strävan av att uppfylla dem. Jag kommer fortsätta drömma om att göra fler resor, se fler ställen och att uppleva fler saker och jag kommer göra allt jag kan för att göra mina drömmar till verklighet. För alla har vi drömmar och vad skulle vi göra om vi inte försökte uppfylla dem?