Hur ska vi bekämpa fattigdomen i Europa?
Hur ska vi få en gemensam fördelningspolitik i Europa?
– och är detta ens önskvärt?
Detta är frågor som Socialdemokraterna måste svara på innan vi bestämmer oss för hur samarbetet i Europa ska utvecklas.
Den Europeiska Unionen är ett samarbete som har mer än 50 år på nacken. Samarbetet har fördjupats och utvecklats under hela tiden och omfattar idag 28 av Europas länder.
Utgångspunkten för samarbetet är fortfarande fred på vår kontinent och att samarbetet ska göra nya krig omöjlig. Den fria rörligheten för människor, varor och tjänster är ett fundament i detta samarbete – men en fri rörlighet och fri marknad som kombineras med politisk styrning och begränsningar. Marknaden kan inte tillåtas leva i frihet utan måste tyglas.
Det finns en ”ohelig” allians mellan marknadsliberaler och socialdemokrater för att detta unionsbygge ska kunna överleva. Socialdemokraterna accepterar den liberala marknadsekonomin som något positivt och som kan skapa tillväxt och jobb. (Inte så svårt för svenska socialdemokrater som har gjort det sedan efterkrigsprogrammets dagar.)
De borgerliga partierna accepterar ett politiskt system som sätter upp regler och begränsningar för denna fria marknad. (Inte så svårt för traditionella borgerliga partier som backat upp Saltsjöbadsandan.) Detta politiska spänningsfält är ständigt utsatt för påfrestningar och politiska debatter – både internt på bägge sidor – men mest mellan de bägge politiska kraftfälten.
”Om EU inte klarar av att garantera arbetstagares rättigheter och andra grundläggande värden som är inskrivna i EU:s fördrag så hotas hela samarbetet”, säger Socialdemokraterna.
”Om marknaden inte får arbeta i frihet från politisk styrning så hotas hela samarbetet”, säger den politiska högern.
Det som håller den politiska alliansen vid liv är något annat som förenar – nämligen viljan att aldrig mer tillåta krig mellan Europas länder. Därför finns även en gemensam syn på det som framförallt hotar unionsbygget – nämligen nationalismen och stängda gränser.
Nationalism = krig, sa den franske socialisten och EU-kommissionens ordförande Jacques Delor i början på 90-talet – och jag menar att han har helt rätt. Just nu är den ökade nationalismen hotet mot samarbetet i Europa.
Om vi inte önskar en fördelningspolitik i Europa så ska vi säga det och motivera vår linje. Men om vi vill se våra socialdemokratiska värderingar förverkligade i hela Europa så måste vi staka ut vägen till det målet.
Med detta som bakgrund har vårt parti – både i Sverige, övriga EU-länder och vårt gemensamma Europeiska parti – en spännande, svår och utmanande uppgift framför sig. Här finns utrymme för både ideologiska samtal och folkbildningsarbete. Hur ska vårt samarbete i Europa se ut de närmaste 30 åren?