Fotboll i takt med tiden
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Fotbollsjournalisterna försökte inför matchen att skapa en inramning med krigsretorik och referenser till de båda ländernas 1900-talshistoria, något som kändes gammaldags, fantasilöst och pinsamt. I svensk media döptes matchen på förhand till "Slaget vid Bloemfontein" med förhoppning om ökat underhållningsvärde, som att mötet mellan två riktigt bra fotbollslag inte vore tillräckligt underhållande. Den ökända brittiska fotbollsjournalistiken har inte heller hållit tillbaka med krigsreferenser i tabloiderna som "World Cup war", Blitzfussball och "D-day".
Givetvis gör historien sig lätt påmind när Tyskland och England möts i fotbollslandskamper, historien är på något sätt en del av kulturarvet som omger fotbollsklassikern. Krigsmytologin har sina rötter i den nära efterkrigstiden då spelarna var barn till krigsveteraner, städer som Hamburg och Coventry fortfarande byggdes upp efter flygbombningar och alla familjer saknade någon som förlorats i kriget. Mediernas uppblåsta krigsrubriker om åttondelsfinalen i söndags var snarare ett taktlöst drag för att sälja lösnummer. Tabloiderna kändes som en fantasilös tvångsmässig upprepning av en sjuttio år gammal tradition än som ett verkligt uttryck för känsla av bitterhet och fiendeskap.
Den tyske förbundskaptenen Joachim Löw satte ord på känslan när han på en presskonferens på ett känslomässigt inspirerande sätt besvarade journalisternas krigs-referenser med att dessa helt saknade grund i dagens enade Europa. I Tyskland har referenser till andra världskriget av naturliga skäl inte samma underhållningsvärde. Länge har till och med skämt om kriget varit tabu-belagt, ett tabu som John Cleese lyckades skruva till publikens gap-skratt i det episka avsnittet av den klassiska TV-serien "Fawlty Towers" på 1970-talet. I dag skrattar nog tyskarna mest åt engelsmännens och övriga världens kigsreferenser som inte dammats av sedan "Fawlty Towers". Krigsrubrikerna hör historien till och känns i dag omoderna.
I slutet av juli är det nittiosex år sedan första världskriget utlöstes genom mordet på Österrike-Ungerns kronprins i Sarajevo. Till hösten är det sjuttioen år sedan Hitler-Tysklands invasion av Polen och Storbritanniens krigsförklaring. Detta är händelser som är en del av vår kultur och som fortfarande påverkar oss. Ändå är det uppfriskande att Joachim Löws ord känns minst lika angelägna som historien. England, Tyskland, Europa och den internationella fotbollen har förändrats. Vem hade hösten 1939, när premiärminister Neville Chaimberland förklarade Hitler-Tyskland krig, kunnat tro att det tyska landslaget sjuttio år senare skulle bestå av flera tongivande spelare med polskt, turkiskt och bosniskt ursprung, eller att det engelska landslaget skulle coachas av en italienare?
Det gamla Europa där imperier gick i krig mot varandra, där militärjuntor upprätthöll skräckvälden och murar delade städer finns inte längre. Kvar finns människor som arbetar tillsammans, gifter sig med varandra och kollar på fotboll tillsammans. Vår historia ska vi respektera och vårda, den gör oss till dem vi är, och vi får inte glömma vad som förde oss hit. Vår gemensamma historia gör oss alla till européer.