När den stora kunskapsjämförelsen mellan sextiofem av världens länders skolresultat vad gäller femtonåringars kunskaper, den så kallade PISA-undersökningen, presenterade sin rapport för resultaten av 2012 års undersökning visar det sig att svenska ungdomars kunskaper står sig allt sämre i en internationell jämförelse. Svenska femtonåringars försämras i mycket snabb takt, och Sverige är det OECD-land som har sämst utveckling över tid
Från att vid tiden för PISA 2000 ha haft en situation där de svenska ungdomarna presterade över genomsnittet bland OECD-ländernas ungdomar har vi gått till att i PISA 2012 ligga under genomsnittet inom samtliga tre kunskapsområden.
När det gäller matematikkunskaperna har de svenska resultaten sjunkit med 3,2 procent mellan åren 2009 och 2012, och Sverige hamnar sämst av alla nordiska länder i denna kategori. Läsförståelseresultatet har sjunkit med 2,8 procent och av OECD-länderna är det enbart Slovakien, Mexico och Chile som visar lägre resultat än Sverige. Endast sex av trettiofyra OECD-länder har lägre resultat Sverige när det gäller kunskaper i naturvetenskap. Ändå är där det svenska tappet minst där, endast ett minus på 2,0 procent.
Utvecklingen är alarmerande och något måste göras. Utbildningsminister Jan Björklund fortsätter att skylla ifrån sig. I hans värld är det i första hand tidigare socialdemokratiska regeringar som bär största skulden för det svenska skolmisslyckandet trots att alliansregeringen suttit vid makten de senaste sju åren, med de båda FP-ledarna Leijonborg och Björklund som ansvariga ministrar. I andra hand ligger skulden hos inkompetenta kommunpolitiker som misslyckats med skolan. Inget ansvar faller på Björklund själv, på Folkpartiet eller på alliansregeringen.
Bristen på ansvarstagande gör att Björklund inte heller kommer kunna vrida skutan rätt. För om man inte känns vid att man står vid rodret så kan man inte heller ändra kurs. Så enkelt är det.
Om vi ska hejda skolans fria kunskapsfall krävs är att lärarna får en ärlig chans att vara just lärare. För det krävs mer tid med eleverna, och detta kan endast åstadkommas genom mindre klasser och färre kringuppgifter. Statusen måste också höjas så att de mest lämpade personerna väljer att söka sig till läraryrket. Kompetenta lärare som har tid för eleverna är bästa medicinen för den svenska skolan, men då måste det till mer resurser till kommunerna så att de har en verklig chans att ge lärarna dessa verktyg.
Att ropa på mer av Jan Björklund och hans form av statlig styrning är absolut fel väg att gå. Då kommer det fria fallet att fortsätta.