En kommentar i frukostmatsalen satte innehållet i seminariet dagen innan i blixtbelysning. Jag hade just satt mig tillsammans med tre kvinnliga seminariedeltagare. Efter lite småprat sa den indiska demokratiexperten:" en före detta vice statsminister, som du, som sätter sig bland oss skulle aldrig ha hänt i mitt land"." Inte hos oss heller", instämde hennes kollegor från Marocko och Nigeria och illustrerade därmed det stora gapet mellan den politiker och andra i deras länder. Dessvärre är den vanliga kulturen i de flesta länder att det politiska etablissemanget omger sig med sekreterare, pärmbärare och livvakter på bekvämt avstånd från andra människor. Det synliga gapet bekräftar det mentala avståndet.
Seminariet i FN byggnaden i New York handlade om kvinnors situation i politiska partier i 39 länder. Forskarnas och experternas utsagor rörde svårigheterna för kvinnor att få sin röst hörd och betyda något inom sina partier i nästan varje land. Den allmänna meningen var att männen behöll makten för sig själva, ofta för egen vinnings skull mer än för att verka för samhällets bästa. Kvinnor - liksom unga - släpps inte in. Lika mycket kom det att handla om svårigheten att få kvinnor att engagera sig i politiska partier. På många håll i världen ses politiken som" ett smutsig jobb", en svårkontrollerad maktutövning som är till för att gynna sig själv och den egna gruppen. Ett jätteproblem för en god samhällsutveckling.
De allra flesta anser att demokrati är den enda acceptabla styrelseformen helt enkelt för att det grundas på att alla människors lika värda. Men demokratiska arbetsmetoder är komplicerade eftersom kraven på dem som får förtroende att företräda andra genom val måste vara höga. Och de måste kunna hållas ansvariga för sina beslut och handlingar. De valda måste kunna avsättas av folket på samma sätt som de väljs av folket. Kraven mellan valda och väljare är ömsesidig. Också väljaren måste ta sitt ansvar och engagera sig i varje fall så mycket att man känner till valets huvudfrågor. Det handlar om att kunna göra ställningstaganden, inte bara vara emot allt som de styrande hittar på.
Det som utspelar sig i Grekland är ett tydligt exempel på vad som händer när denna ömsesidiga tillit mellan väljare och valda slarvats bort. För att politiker ska kunna besluta om skatter krävs att människor ser att de tas ut någorlunda rättvist och att det samhället åtar sig att stå för fungerar. Många i Grekland ifrågasätter skatterna när stora grupper kan smita undan samtidigt som bristerna är stora i samhällsservice och välfärd. Samhällskontrakatet har brutits. Väljare litar inte på dem som de har valt och de valda misstror allmänheten som inte lojalt ställer upp på demokratiskt fattade beslut. Gapet mellan politiker och allmänhet växer i en ond spiral.
I de nordiska länderna är läget mycket bättre. Här finns en grundläggande tillit. Vi kan i allmänhet förvänta oss att de som valts arbetar för samhällets bästa. Men vi måste vara öppna för svagheter och hela tiden vara beredda att förstärka det demokratiska bygget. Förtroende förtjänar man. Det kan aldrig köpas eller kommenderas fram.
De demokratiska brister som finns runt om i världen får inte leda till att vi nöjt lutar oss tillbaka. Jag vill att de ska utgöra en utmaning för oss i vårt land att vara rädda om det vi under det senaste århundradet byggt upp i stor politisk enighet. Och i de internationella sammanhangen ska vi stå på oss. Våra demokratiska arbetsformer med alla dess brister är ändå bland de bästa man kan finna världen över. Därför ska vi till exempel genom demokratibistånd till utvecklingsländer dela med oss av våra erfarenheter så att fler vill vara med i politiskt arbete.