I början av 90-talet diskuterade de fackliga organisationerna hur det goda och utvecklande arbetslivet skulle kunna förverkligas i högre grad än vad som tidigare skett. Möjligheterna till fortbildning och utveckling i det egna arbetet stod i fokus för diskussionerna. Hur ser det då ut när tjugo år har gått?
Svaret är tyvärr att inte särskilt mycket har hänt, i alla fall enligt den statistik som Statistiska Centralbyrån presenterar. Mönstret från 1990-talet är lika tydligt i dag som då. Enligt den senaste statistiken har 62 procent av SACO:s medlemmar tillgång till fortbildning i sitt yrke. Samma siffra för TCO:s medlemmar är 58 procent. Sedan blir hoppet stort ner till LO:s medlemmar där endast 36 procent av medlemmarna får fortbildning i tjänsten.
Än tydligare blir mönstren om man går djupare in i statistiken och granskar vilka skillnader i möjligheterna till fortbildning som finns kopplat till utbildningsbakgrund. Av dem som endast har en förgymnasial utbildning var det 23 procent av männen, och 25 procent av kvinnorna, som hade tillgång till fortbildning betald av arbetsgivaren. Hos anställda med gymnasial utbildning hade 42 procent av kvinnorna, och 37 procent av männen, möjlighet till fortbildning, och bland anställda med eftergymnasial utbildning hade 57 procent av kvinnorna och 53 procent av männen tillgång till arbetsgivarbetald fortbildning. Det är också värt att notera att oavsett utbildningsnivå så är det fler kvinnor än män som får tillgång till fortbildning i sitt arbete.
Men det är inte enbart möjligheterna till fortbildning som avgör i vilken grad du har möjlighet att utvecklas i ditt yrkesliv. Trenden inom industrin har varit att alltmer gå mot tayloristiskt organiserad produktion, med allt större inslag av löpande band-principer. Detta gör att den enskildes möjligheter att utvecklas i sitt yrke beskärs allt mer. Detta kan leda till att arbetets innehåll utarmas allt mer.
I den enkät som IF Metall genomförde bland sina klubbar år 2007 kunde man dessutom konstatera att antalet utbildningsdagar för IF Metalls medlemmar hade sjunkit från 2,36 dagar för mån och 1,74 dagar för kvinnor år 1998 till 1,49 utbildningsdagar för män och 1,29 för kvinnor år 2007. Det är inte bara så att fortbildningen är snedfördelad utifrån utbildningsbakgrund och yrkestillhörighet, utan risken är också stor att skillnaderna i omfattningen på den utbildning man får också ökat. Att på tio år förlora 0,87 utbildningsdagar av 2,36 är självklart mer kännbart än om du haft ett högre antal utbildningsdagar initialt och förlorat lika många dagar. Det svider helt enkelt mer att förlora när man har lite, eller till och med för lite, från allra första början.
En av slutsatserna i den rapport som den socialdemokratiska kriskommissionen lämnar ifrån sig är att ett av de områden som det socialdemokratiska partiet borde lägga mer krut på diskussionerna om arbetslivets innehåll. Villkoren för utveckling och lärande i jobbet är en del av detta. Utbildning, och möjligheten till fortbildning i arbetslivet, får inte fortsätta vara en klassfråga. Det måste tydligare synas i den socialdemokratiska politiken än vad det gör i dag.