Sammanfattningsvis: det ser ut som vanligt. Ett närmast ensidigt inriktning på teknisk, medicinsk och naturvetenskaplig forskning. Fokus ligger fortsatt på det som brukar kallas strategisk forskning - alltså forskning som är inriktad på att lösa ett specifikt problem. Grundforskning, samhällsvetenskaperna och humaniora glöms bort. Forskningen ses enbart som en problemlösare och politiker glömmer allt som oftast bort hur forskning egentligen bedrivs.
Det svenska inriktningen på strategisk forskning gör att man missar att bygga upp långsiktiga forskningsmiljöer. Mycket pekar på att det inte är spetsforskningen utan grundforskningen som lägger basen för nya upptäckter och Sverige lider i dag av en alltför instrumentell syn på forskning. Kravet är i nästan alla led att man skall kunna uppvisa direkt samhällsnytta. Forskningen måste vara samhällsekonomiskt lönsam. Problemet med ett sådant perspektiv är att man riskerar att missa skogen för alla träden. Den riskerar också att driva fram en allt mer ojämställd högskola. Utredningen Jämställdhet i högskolan kunde visa att de specialsatsningar som hade gjort på excellens nästan enbart gått till män.
Att grundforskning inte ger direkt avkastning innebär faktiskt inte att de inte kommer få stor påverkan. Den fysiska forskningsfronten mest framflyttade positioner baserar sig på matematiska upptäckter som gjordes för hundra år sedan. Den tekniska utvecklingen baserar sig på fysiska upptäckter som gjordes för 20-30, ibland 40-50 år sedan. Att applicera vetenskap är inte alltid direkt möjligt. Utan grundforskning sker inte någon utveckling. Samtidigt kan inte heller forskningen vara direkt ekonomisk samhällsnyttig i alla lägen. Forskningen och vetenskapen ger oss kanske något ännu viktigare: nämligen en förståelse av världen. Den naturvetenskapliga forskningen har fortfarande finansieringsmöjligheter medan humanioran och samhällsvetenskapen helt har eroderats.
I ett läge när världen ropar på lösningar på komplexa problem likt klimatfrågan som behöver tvärvetenskapliga perspektiv: både humanister, ingenjörer, naturvetare och samhällsvetare behövs för att hitta lösningar på frågan. När behovet alltså är större än någonsin av interdisciplinära forskningsprojekt, när bredd visar vara lika viktig som spets, fokuserar forskningspolitiken ensidigt på naturvetenskapen. Medan humaniora och samhällsvetenskap glöms bort.
I en debattartikel i DN pekade Kåre Bremer, Lena Gerholm och Astrid Söderbergh Widding, alla rektorer på Stockholms universitet, på detta förhållande. Humanioran och samhällsvetenskapen riskerar att få mindre resurser i ett läge där den behöver mera. Det verkar finnas en stark bildningsfientlighet framför allt inom näringslivet. Ett bra exempel är Svenskt näringslivs rapport där de föreslog att humaniorastudenter skulle få sänkte studiebidrag, varför? Jo det ansågs inte bidra till samhällsnyttan. Detta snäva perspektiv verkar spöka även i forskningspolitiken.
Istället för att underfinansiera och underprioritera humaniora borde vi inse att i en allt komplexare värld, i en värld där tekniska problem oftast flyter ihop med sociala, behöver vi en bredare kompetens inte en snävare. Det behövs mer humaniora på våra tekniska universitet. Civilingenjörsstudenter ska inte bara kunna räkna det måste kunna läsa och förstå världen i andra termer än den kausalitet som fysiken lär ut.
"Det var civilingenjörerna som kommo: glada och förfärliga män med räknestickor; jättar i styrka och tanklöshet". Så skrev Frans G Bengtsson om de civilingenjörer som skulle bygga dammar i norra Sverige. Med kylig rationalitet och utan känsla för det specifika i många av de platser där dammarna placerades byggdes Sveriges kanske viktigaste energiförsörjningssystem. Humanioran behövs för att göra vetenskapen mänsklig, samhällsvetenskapen behövs för att vi skall kunna förstå hur världen hänger samman. Utan humanioran går det inte att förklara det stora i upptäckten av higgspartikeln, det behövs samhällsvetenskap för att förstå den pågående eurokrisen. Det behövs etnologer när planingenjörer ritar en stad.