När ÖB Sverker Göransson härom veckan förklarade att Sverige bara kan försvara sig mot ett angrepp i en vecka, tyckte den moderata försvarsministern Karin Enström att det räcker för sedan får vi hjälp från övriga Norden. Men det nordiska försvarssamarbete som regeringens moderata politiker sätter sitt hopp till innebär inga ömsesidiga åtaganden. Varken Finland eller Norge ville ha vårt Gripenplan, vilket inte tyder på något större intresse för att fördjupa samarbetet med Sverige.
EU har inga trupper att skicka. Därför lägger vi oss så nära Nato som vi kan. Vi ingår partnerskap, vi samövar, vi deltar i Natoaktioner världen över, och nu ska vi tydligen också ansluta oss till Natos planerade snabbinsatsstyrka (NRF). Sverige är Natos lojalaste icke-medlem, men det ger oss inga bindande försvarsgarantier. Det kan man bara få som medlem. Det är som att ta en brandförsäkring där klausulen om ersättning vid brand tagits bort.
Enströms nästa försvarslinje är att den ryska medelklassen växer och det finns "en efterfrågan på demokrati i Ryssland ". Men även det är önsketänkande. Utvecklingen i Ryssland går just nu inte i demokratisk riktning. Och det är inte fred Putin kittlar ryssarna med, utan stormaktschauvinism och ökad militär slagkraft. Bland annat ska en ny generation strategiska atomubåtar byggas. Det första exemplaret visades upp vid en stor rysk flottövning i Medelhavet härom veckan.
Det är inte säkert att Putins svepande upprustningsplaner kan genomföras. Oljepengarna kan sina, korruptionen tar sin tribut, social oro kan kräva insatser på andra områden. Man får inte heller glömma att Norden och Västeuropa bara är en av Rysslands fyra fronter. Konkurrensen om det alltmer isfria Arktis rikedomar tvingar Ryssland att stärka sin Nordflank, samtidigt som stora pengar måste investeras i nya isfria farleder.
Efter den brutala repressionen i Tjetjenien är det för tillfället lugnt i Ryska Kaukasus. Men det politiska systemet där är ohållbart, och det är en tidsfråga innan striderna på Sydfronten blossar upp igen. Rysslands förbindelser med Georgien och andra numera självständiga f d Sovjetrepubliker är inte heller de bästa. Sist men inte minst oroar sig ryssarna säkert för Kinas växande ekonomiska inflytande i det glesbefolkade Ryska Fjärran Östern (som en gång var kinesiskt) och Kinas och Japans ökade militära styrka i Stillahavsområdet.
Det som på kort sikt kan skärpa läget i Västeuropa, är dels en sammanstötning i Syrien där Ryssland har en flottbas, dels att USA fullföljer planerna på ett missilförsvar mot iranska (!) robotar som man vill placera i Polen och Tjeckien. Det senare kan tvinga Ryssland att flytta fram sina robotar till Östersjön, vilket kan bli ett hot mot t ex våra flygbaser i södra Sverige. Förhoppningsvis stoppar Obama och hans nye försvarsminister Chuck Hagel dessa befängda planer. Sammanstötningar i Arktis, Kaukasus och Fjärran Östern kan naturligtvis också öka spänningen i vår del av världen.
Ett militärt angrepp på Sverige är mycket osannolikt, men det är klokt att vi bereder oss på att även osannolika scenarier kan inträffa. Om vi väljer att inte skaffa oss bindande garantier från Nato, måste vi se till att behålla en försvarsförmåga som avskräcker från överfall, och som ger oss rimlig tid att söka hjälp utifrån. Vi kan börja med att ta hem vår styrka i Afghanistan, som spelat ut sin roll - om den någonsin haft en roll där. Det tycks vara den enda verkligt insatsberedda styrka vi har kvar efter alla omorganisationer.