Centralbankerna pumpar frenetiskt in miljard efter miljard för att undvika en härdsmälta. Riksbanken tror att Sverige undkommer krisen. Men varför skulle vi det? När världens ekonomier och finansiella marknader alltmer hakar i varandra blir också kriserna globala.
Sjunde AP-fonden medgav till exempel en förlust på sex miljoner kronor på den första amerikanska fondkraschen. Nu sägs förlusten ha ökat till 30 miljoner. Fler svenska finansiella företag har säkert förlorat pengar.
Kärnan i krisen är den cyniska kreditgivning som lurat en mängd ekonomiskt svaga amerikanska familjer att ta bostadslån som de aldrig hade någon chans att klara.
Banker och kreditinstitut hivade sedan risken vidare genom att skapa obligationer där högrisklån och vanliga lån blandades i en svårgenomskådlig röra. Pensionsfonder och försäkringsbolag lockades att köpa.
Syndabockar är också kreditvärderingsföretagen som med sin kvalitetsstämpel på tvivelaktiga obligationspaket fört investerare bakom ljuset.
Men bolånekrisen har också blottat andra svagheter på de finansiella marknaderna. Mycket tyder på att "värdepapperiseringen" av olika sorters lån förvärrat krisen.
Istället för att sprida risk och minska faran för stora krascher tycks värdepappershandeln ha skapat en osäkerhet som lagt en förlamande hand över de finansiella marknaderna. En hel del av de nya finansiella instrumenten har visat sig inte klara tuffare kreditkrav.
I medgång levererade hedgefonderna hög avkastning och belönade de egna anställda med furstliga bonusar. Men när nu nedgången kommer spricker bubblan. Fast då är det inte tal om att bonusarna ska betalas tillbaka.
Ett industriföretag vars produkter inte fungerar bär ansvaret för eventuella skador. Märkligt nog har inte ett finansföretag samma strikta ansvar.
Om finansföretagen fullt ut skulle tvingas ta ansvar för vad de ställer till med hade de säkert varit försiktigare med att hårdsälja oprövade produkter.
Samtidigt måste man fråga sig varför svenska pensionsfonder och försäkringsbolag investerat i finansiella instrument som i så hög grad byggt sin framgång på låga räntor och goda tider. Varför insåg man inte att sådana affärer inte kan
vara långsiktigt hållbara?
Seriösa företag måste, brukar man säga, hålla armlängds avstånd till skattefusk. Samma försiktighet borde också gälla svenska fonders förhållande till finansiella mirakelupplägg.
För sanningen är ju att utan de stora pensions- och försäkringsfondernas pengar - våra pengar - skulle finansakrobaterna aldrig kunna utföra sina cirkuskonster.