I dag är oron bland medlemmarna i Arjeplogs församling mycket stor då frågan om en sammanslagning av församlingarna i Arjeplog och Arvidsjaur till ett gemensamt pastorat ska avgöras av stiftsstyrelsen inom Luleå stift i Svenska kyrkan. En sammanslagning skulle innebära att kyrkoherdetjänsten i Arjeplog, en av tre prästtjänster, skulle försvinna, samt att hela kansliverksamheten skulle centraliseras till Arvidsjaur.
Förslaget att slå samman församlingarna till ett gemensamt pastorat har tillkommit efter en mycket forcerad utredningsprocess och mycket lite information till församlingsmedlemmarna i de två församlingarna. Konsekvenserna av en eventuell sammanslagning är därför i det närmaste okända för gemene man.
Att man behöver genomföra organisationsföreändringar när förutsättningarna för verksamheten förändras är inget konstigt i sig. Med vikande medlemsantal minskar resurserna, och verksamheten måste bedrivas på ett merrationellt sätt. Det förstår var och en. Men genomförandet av sådana nödvändiga förändringar måste genomföras på ett ytterst varsamt och ansvarsfullt sätt. Den bärande tanke som måste genomsyra hela processen måste vara förankring.
Förankring förutsätter förståelse, och förståelse förutsätter information- Det går inte att gena i några kurvor.
Men detta verkar inte ledningen för Luleå stift ha förstått. Här har man bedrivit förändringasprocessen likt en buss där chauffören vilat högerfoten mycket tungt på gaspedalen så att bussen skenat fram i högsta fart och genat i varje kurva som finns och struntat i att plocka upp passagerarna på vägen. Allt har handlat om att hinna fram så fort som möjligt, utan att tänka på de passagerare som finns längs vägen. Då blir resultatet också därefter. När man väl stannar till vid den sista hållplatsen innan slutdestination för att plocka upp alla de passagerare man lämnat kvar efter vägen så vägrar de att kliva på bussen.
Det är bara att konstatera att den process som Luleå stift genomfört har varit ett skolexempel i hur förändringsprocesser absolut inte ska genomföras. Det som borde ha slutat i en väl förankrad och en accepterad förändring riskerar i stället att sluta i en tvångssituation där medlemmarna känner sig överkörda, negligerade, förbisedda och förminskade av stiftsledningen. Det är inget annat än en katastrof för en organisation, och resultatet kommer med all sannolikhet bli medlemsflykt.
Det finns bara en sak att göra. Backa, gör om och gör rätt, så att tvång kan ersättas al förankring.
Många av de små inlandskommunerna står inför samma problem som de små församlingarna. Befolkningsunderlaget minskar och förändringar måste göras. Här kan man lära sig av Luleå stifts kapitala misslyckande och i tid börja med det förankringsarbete som är så nödvändigt. Man måste långt i förväg inleda en dialog med medborgarna kring den framtid man ser och föra en diskussion kring olika handlingsalternativ. Det handlar i grunden om att ödmjukt möta människor och lyssna och samtala. Men då måste man våga gå ut och möta människor mitt i deras verklighet. Först då kan beslut förankras i stället för att komma som ett tvång från en överhet långt från människors vardag och verklighet.