Är folkomröstningar en högre form av demokrati än beslut i kommun- eller landstingsfullmäktige? En del anser det. Själv har jag en annan uppfattning.
I söndags arrangerade Hagfors kommun en lokal folkomröstning om en skola i samhället Råda. Ett folkinitiativ hade samlat ihop 3 000 namn och drivit fram en folkomröstning om frågan. Det är en process som kostat pengar, försenat skolbesluten plus sugit en massa energi ur både kommuntjänstemän och lokalpolitiker. Men resultatet av denna rådgivande folkomröstning har knappast gjort någon klokare.
Valdeltagandet blev låga 36,4 procent och engagerade i princip bara de boende i Råda. Som väntat säger de nej till föreslagna förändringar.
Fallet Hagfors är inte unikt. Under de senaste åren har ordnats flera lokala folkomröstningar om skolfrågor. Mönstret med ett lågt valdeltagande går igen. Några exempel: 53 procent i Vimmerby 2016, 51 procent i Årjäng 2013, 54 procent i Sunne 2012. Det ska jämföras med valdeltagandet i kommunfullmäktigevalen i Sverige 2014. Då röstade nästan 83 procent av alla röstberättigade i Sverige. Därmed skulle jag vilja påstå att det finns betydligt större demokratisk legitimitet hos de folkvalda i landets kommunfullmäktigeförsamlingar än alla omtalade folkinitiativ. Det borde även väcka en del tankar i både regering och riksdag om de förändringar i kommunallagen som genomdrevs den 1 januari 2011.
Själv tycker jag det ska finnas möjligheter att arrangera lokala folkomröstningar. Men jag tycker att lagändringen gjort det för lätt att driva fram folkomröstningar.
I dag krävs bara att 10 procent av de röstberättigade kommunmedlemmarna begär en folkomröstning för att fullmäktige måste ta ställning. Varför just 10 procent? Varför inte 15 eller 20 procent? Vidare krävs att hela två tredjedelar av kommunfullmäktige röstar nej till initiativet för att omröstningen ska vara möjlig att stoppa.
Varför inte bara vanlig enkel majoritet? Varför ska en minoritet av fullmäktige kunna genomdriva en kostsam folkomröstning om en majoritet vill annat?
Låt mig använda Luleå som exempel. En aktionsgrupp har samlat ihop 8 000 namn för en lokal folkomröstning om skolpolitiken, vilket är deras självklara rätt. Men ska detta initiativ verkligen anses väga tyngre än valresultatet 2014?
I valet 2014 röstade totalt 5 1967 lulebor. Valdeltagandet var högre än riksgenomsnittet – totalt 85,33 procent av de röstberättigade i Luleå gick till valurnorna. De flesta av dem (noga bestämt 25 037 Luleåbor, alltså långt fler än det omtalade folkinitiativet) röstade på Socialdemokraterna.
För min del tycker jag att detta S-styre gör ett bra jobb.
Arbetslösheten sjunker och bostadsbyggandet är på väg uppåt. Det finns bra skolor, högklassig lokaltrafik, fina fritidsanläggningar och kulturhus. Men det fina i demokratin är att inget hindrar Luleåborna från att rösta fram ett annat styre, om de så vill.
Det är en utmärkt form av lokaldemokrati. Den har dessutom fördelen att den bygger på ett partiväsende som ska försöka jämka ihop en massa motstridiga intressen. Politikerna och partierna ska ta hänsyn inte bara till röststarka opinioner utan en massa faktorer för att helheten ska funka – pengar, demografi, tillgång till behöriga lärare, elevunderlag, centrum, periferi och mycket annat.
Sådana komplexa ställningstaganden kan aldrig göras av enfrågegrupper. De kräver starka partier och en fungerande kommunpolitik. Därför förstår jag inte varför lagstiftarna i Stockholm ägnat så mycket kraft åt att försvaga den representativa demokratin på lokal nivån. Förändringarna i kommunallagen 2011 har inte precis underlättat vardagen för deras hårt arbetande partikollegor, de folkvalda i kommunhusen runtom i landet.