Sverige är som nation rikare än någonsin. Många hushåll, och särskilt den mest välbärgade tiondelen av hushållen, har blivit betydligt rikare och svensk BNP per capita har stigit konsekvent under hela 2000-talet. Trots det ser vi fortsatt ökade klyftor mellan de fattigaste och de rikaste barnen.
Skillnaderna i nivåer av barnfattigdom är stora om man tittar över landet, men skillnaderna syns än tydligare mellan grupper av barn beroende på om de lever med ensamstående eller sammanboende föräldrar, om deras föräldrar är födda i Sverige eller utomlands, eller om de är uppväxta i någon av storstädernas segregerade förorter eller i någon av de mer välbärgade stadsdelarna.
Fattigdom bland de vuxna slår utan tvekan alltid hårdast mot barnen. En fördjupad fattigdom med ökande klyftor leder till att barn hamnar i ett utanförskap som de varken är orsak till eller kan ta sig ur själva av egen kraft. Detta leder till att de tvingas växa upp i utkanten av vårt samhälle, med sämre förutsättningar såväl under uppväxten som i det efterföljande vuxenlivet då mycket av de faktorer som påverkar ens livsmöjligheter senare i livet grundläggs i barn- och ungdomsåren. Barn i fattiga familjer får generellt sett sämre utbildning, sämre hälsa, sämre möjligheter till aktiva och meningsfulla fritidsaktiviteter och lever dessutom oftare i otrygga familjeförhållanden.
De siffror som Rädda barnen presenterar i sin åttonde rapport kring barnfattigdomen i Sverige är på många sätt nedslående, speciellt om man ser till hur olika barns livssituation ser ut i olika delar av landet. I det välmående Torslanda i Göteborg är barnfattigdomen så låg som 2,0 procent medan samma siffra för Rosengård i Malmö är 61,5 procent. Barn i Sverige har i dag inte samma möjligheter.
Det blir därför än mer upprörande när man ser hur vissa borgerliga debattörer förnekar hur utvecklingen ser ut och försöker måla upp en bild av att detta är lögnaktig vänsterpropaganda utan förankring i verkligheten. På DN:s ledarsida kunde man sommaren 2009 i en krönika signerad Håkan Boström läsa: "Ur ett medelklassperspektiv kan det kanske tyckas torftigt att inte ha råd med dyra märkeskläder eller att inte kunna åka på utlandssemester. Med det ligger inte så lite i betraktarens öga. Det kommer alltid att finnas andra med rikare, vackrare och mer framgångsrika föräldrar. Att ständigt jämföra sig med dem är ett säkert sätt att känna sig fattig."
Men det är inte bortskämda medelklassbarn barnfattigdomen handlar om. Det är barn i familjer som kämpar med att klara sin försörjning för dagen. Barn vars föräldrar inte har råd med minsta oväntade utgift i form av matsäck till utflykten i skolan, en biobiljett när något av barnen får frågan av en kompis om de inte ska gå på bio, eller flickan som inte berättar att hon fått mens för att hon vet att mamma inte har råd att köpa bindor till henne. Det är det som barns fattigdom handlar om, inte om en utlandssemester eller dyra märkesjeans.