Mitt under den 20 minuter långa resan med färja över Öresund ljuder en signal om att det nu är tillåtet att köpa alkohol, men förbjudet att handla tobak.
Jag mumlar för mig själv något om ”Är detta vad som är kvar av EU?”.
Hur fan ska Europa kunna hålla ihop om inte ens danskar och svenskar kan komma överens om enkla saker som detta?
Det finns en gyllne regel för att kunna förstå hur folk formar sina åsikter – och ytterst bestämmer sig för hur de ska rösta eller på annat sätt agera politiskt. Nämligen att ”Folk tror vad de ser, inte vad som sägs.”
Här ser vi att det inte fungerar som det borde. Och på tillbakavägen måste man visa legitimation två gånger, dels på väg upp på färjan, dels på väg av.
OM det sitter tiggare utanför Ica, går omkring sysslolösa migranter på stan och svågern har svårt att skaffa jobb, då kommer många att börja luta åt uppfattningen att Sverigedemokraterna kanske inte är ett så dumt alternativ.
OM däremot hemtjänsten har migranter anställda som hjälper gamla farmor, om den polske hantverkaren gör ett bra jobb, om de nya grannarna från Syrien är trevliga, då blir Sverigedemokraterna ett dumt alternativ.
Så här kan vi gå igenom parti för parti. Tumregeln säger att om ett parti driver en ståndpunkt som laddar starkt på vad människor tycker sig att se i sin omgivning, då kommer det också att leda fram till framgångar för detta parti.
Socialdemokratins dominans under 100 år förklaras inte främst av de fina parollerna på den 1 maj, de informativa partimötena eller grandiosa formuleringarna i partiprogrammen. Istället är det människors upplevelse av att vardagslivet gradvis blivit bättre bland annat tack vare arbetarrörelsens insatser.
Ingen rörelse – vare sig politisk, religiös eller ideell – har enbart kunnat bygga på sina visioner. Ett bra exempel är vänsterpartiet. De har ett partiprogram som vill (nästan) alla väl. Exempelvis anser många att de har rätt i att vinsterna i välfärden bör begränsas kraftigt. Det får vara slut med att leka affär i offentlig sektor.
Men folk röstar ändå inte på vänsterpartiet. Eftersom de inte kan leverera. Istället har väljarna föredragit socialdemokraterna, som stagar upp sina söndagsskolevisioner med iskallt stål i form av prioriteringar och vägval. Pengarna räcker inte till allt.
I dagens situation, där regeringen är i minoritet, tycker vänsterpartiet att de rödgröna bör lägga förslag som sedan ska bli nedröstade av den borgerliga majoriteten. På detta sätt ska väljarna fås att inse hur elaka borgarna är och byta sida vid nästa val. Men den taktiken har inte fungerat förr och kommer inte att fungera nu. Det väljarna förväntar sig är leveranser, om än något kantstötta. Symbolpolitik blir ingen mätt av.
Av detta bör också moderaterna lära sig. De frestas ständigt att likt vänsterpartiet sitta på sin kant och vifta med oppositionismens fanor. Ropa högt i protest. Skriva artiklar där de fördömer maktutövningen. Det kan ge en del framgångar, men i slutet på dagen kommer folk att stödja det parti som gör skillnad i handling, inte i ord.
Folk tror vad de ser.