Häromdagen inleddes FN:s klimatmöte i Doha. Detta har mer eller mindre gått spårlöst förbi. Det är inte särskilt konstigt då det förra miljömötet i Köpenhamn slutade med ett stort antiklimax. Förväntningarna på att man ska lyckas bättre i Quatars huvudstad är inte särskilt höga. Förutsättningarna för att världens länder ska komma fram till åtaganden på miljöområdet som gör verklig skillnad är inte stora, trots att forskarna är överens om att mycket behöver göras och att insatserna inte kan vänta.
Den rapport som Världsbanken publicerade och som målar upp en katastrofal framtid om inget görs borde verkligen ha öppnat ögonen hos världens politiska ledare. Men så är tyvärr inte fallet. Sedan överenskommelsen 1997 i Kyoto har miljöfrågorna mer eller mindre satts på undantag. Detta blev möjligt sedan USA med president Bush vägrade att underteckna protokollet. Detta underminerade överenskommelsens legitimitet fullständigt.
Problem med miljöfrågan är att sambandet mellan handling, eller som det är i detta fall avsaknad av handling, och de effekter som handling ger ligger alltför långt bort i tiden. Den underlåtenhet som finns idag kommer vi inte att se effekterna av på flera decennier. De politiker som nu inte tar sitt ansvar kommer då sedan länge att vara borta och glömda. Viljan att ta på sig ett ansvar nu är därför låg. Så är det tyvärr i en värld där vi styrs av kvartalspolitik och kvartalskapitalism. Det kommer våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn att förbanna i framtiden. Men då är det kanske redan för sent.