Det var länge sedan kriserna i världen var så många och så allvarliga. Ukraina, Mellanöstern, Nigeria, Mali bara för att nämna några krishärdar.
Vi ryser över den barbariska framfarten för den gruppering som kallar sig IS i Irak och Syrien men också med utlöpare i andra länder, till exempel Nigeria. Plötsligt har en rörelse dykt upp som är så extrem i sin islamistiska tolkning att den har mer med terror att göra än med religion. Hatet mot civilisationen i de länder IS drar fram tycks inte ha några begränsningar.
Mot en sådan rörelse står omvärlden lamslagen. Det finns ingen världspolis eller internationell armé som kan användas mot detta vanvett. Det kräver i stället insatser från individuella stater men få regeringar vill dras in i detta, i varje fall inte med egna soldater.
Jag hör hur den unga generationen klagar på oss: ni borde ha sett till att detta inte får ske. Det måste finnas ett sätt att bekämpa detta onda, inte bara hoppas att någon annan ska göra det! Helt rätt argumenterat. Och det var ju detta vi hoppades och trodde att FN skulle kunna stå för.
Men världens stater har inte givit FN möjligheten att göra nödvändiga insatser. Stormakterna med vetorätt blockerar nödvändiga beslut i FN:s säkerhetsråd och flertalet stater ställer inte upp med resurser till FN så att världsorganisationen kan få ihop styrkor för att bekämpa det onda. Ett undantag just nu är FN-styrkan i Mali som också har svenskt deltagande.
Strukturen – Förenta Nationerna – finns på plats. Den behöver inte uppfinnas på nytt. Det är vilja och de nödvändiga resurserna från världens regeringar som saknas. Självklart är inte FN som sådan perfekt. Men FN skulle med större engagemang från sina medlemsstater kunna göra enormt mycket mera både för det globala utvecklingsarbetet att bekämpa fattigdom och för att förebygga och lösa konflikter liksom att fungera fredsskapande med militära medel.
I detta läge är det lätt att bli så besviken att man inte orkar engagera sig. Tack och lov finns det många enskilda organisationer och folkrörelser som driver på och ställer krav på staterna att samarbeta och ta sitt internationella ansvar.
Det är också glädjande att Sverige har en regering som i denna mörka tid anser att FN:s säkerhetsråd är värt att slåss för. Sverige kandiderar till en plats i detta säkerhetsrådet. Regeringen arbetar därför nu mycket energiskt för att göra sin kandidatur känd och sin röst hörd i konkurrens med andra stater som också önskar plats i detta viktiga organ.
Jag vet att det är en stor utmaning att delta i denna konkurrens. För 20 år sedan var Sverige i samma sits. Då var jag utrikesminister och arbetade stenhårt tillsammans med min närmaste man, kabinettssekreterare Jan Eliasson, för den svenska kandidaturen. Sverige blev faktiskt vald av FN:s generalförsamling att sitta i FN:s säkerhetsråd 1997–98.
Jag vet att nuvarande regering återigen engagerar sig hårt för FN. Utmaningarna är idag ännu större. Jag hoppas verkligen att det går vägen. FN behöver sina vänner för att kunna göra nödvändiga insatser. FN:s säkerhetsråd behöver fler stater som har en genuin tro på behovet av mer internationellt ansvarstagande inte minst i denna tid av så många förfärliga kriser i världen.
Lena Hjelm-Wallén
F d utrikesminister