Krisen för flygbolaget SAS är både djup och långvarig. Ägarna har, vid de två nyemissioner som varit under de senaste fyra åren, skjutit till elva miljarder kronor till bolaget. Förlusten under förra året uppgick till 2,1 miljarder kronor. Samtidigt lyckades uppstickaren Norwegian gå med 122 miljoner kronor i vinst. Något är allvarligt fel inom bolaget SAS. Bolaget måste nu anpassa kostymen till den verklighet som råder för att kunna överleva.
SAS har uppenbarligen inte klarat av att anpassa sig till den nya konkurrenssituation som råder inom flugbranschen idag. Detta faller i sin tur tillbaka på ägarna, vilka framförallt utgörs av den norska, danska och svenska staten. En rad röster har höjts för att staten ska sälja ut bolaget eftersom staten inte ska vara inblandad i den typ av näringsverksamhet som flyget utgör. Visst kan det finnas en poäng i att stater inte utgöra optimala ägare, men samtidigt utgör flyget en mycket viktig del i infrastrukturen och måste fungera för att ett land som vårt ska knytas samman till en fungerande enhet. Staten måste därför bli mer aktivt som ägare, för att på så sätt kunna skapa garantier för att vi har ett fungerande flyg från norr till söder i vårt land. Annars riskerar vissa delar av landet där flygverksamheten är långt ifrån lönsam att ställas utanför det svenska flygsystemet. Orter som i ett första svep skulle kunna riskera att drabbas är Kalmar, Sundsvall, Ronneby och Ängelholm.
Om SAS skulle få fortsatta problem och tvingas fortsätta sanera bland mer olönsamma linjer där konkurrensen från andra lågprisbolag blivit för svår kan även SAS trafik på Umeå komma att ligga risigt till. Med försämrad konkurrens skulle detta, i alla fall inledningsvis, kunna komma att leda till höjda biljettpriser.
Om staten tar sitt ansvar för infrastrukturfrågorna på allvar måste man värna om fungerande flyg med godtagbar konkurrenssituation även på icke-lönsamma linjer. Det är här politiska överväganden måste komma in. Ska man se på flygbranschen som vilken marknad som helst så kommer konsekvenserna bli att vissa delar av landet lämnas åt sitt öde. Men så enkelt får man inte göra för sig själv. Att låta SAS gå omkull är ett resursslöseri utan dess like, och vore att kasta alla satsade pengar i sjön. Regeringen måste se till att förvalta de tillgångar som pumpats in i bolaget på bästa sätt. Att bara ta sin hand från bolaget och låta det falla vore minst sagt ansvarslöst. Därför är det bra att regeringen ställer upp med de lånegarantier som man nu gör, så att bolaget får en chans att anpassa mun efter matsäck.
Parallellt med detta bör regeringen fundera över hur man bäst ska kunna säkra att hela landet har tillgång till en väl fungerande flyginfrastruktur. Den frågan är i sig långt större än frågan om bolaget SAS överlevnad.