Att resultaten sjunker i den svenska skolan är absolut ingen nyhet. Rapporter om detta duggar tätt och faran börjar nästan ligga i att dessa rapporter är så vanligt förekommande att de tappar i nyhetsvärde. Den mängd uppmärksamhet som frågan ännu får är tack och lov ett bevis för hur långt upp utbildningsfrågorna ligger på dagordningen i samhällsdebatten. Frågan om hur vi ska nå bästa möjliga resultat i den svenska skolan är sannerligen värd all denna uppmärksamhet eftersom skolans möjligheter att lyckas med sitt kunskapsuppdrag handlar om framtida generationers möjligheter att forma sina liv på bästa sätt.
I den ESO-rapport som överlämnades till finansdepartementet i tisdags och som bär namnet "En god start - En ESO-rapport om tidigt stöd i skolan" fokuserar man på behovet av tidiga insatser till de barn som behöver stöd i sin kunskapsutveckling för att inte drabbas av misslyckanden i skolan med därpå följande motivationsproblem. Detta fokus kan inte på minsta sätt ifrågasättas. Varje förälder, varje lärare, varje skolledare och varje skolpolitiker är medveten om värdet av att få känna sig lyckad så att den vetgirighet och nyfikenhet som varje barn bär på inte släcks. Det är inte där som problemet ligger.
Den expertgrupp hos ESO som tagit fram rapporten slår på många sätt in öppna dörrar. Man talar vackert om att alla barn är unika och har olika förutsättningar för sitt lärande. Detta är inte heller någon nyhet. Inte heller är det någon nyhet att tidiga insatser ger större effekt än sena insatser, och framför allt minimerar det mänskliga lidande som misslyckanden kan medföra. Allt detta är gamla och vedertagna insikter.
Den slutsats som ESO-experterna däremot kommer fram till, "att staten måste ta ett mer aktivt övergripande ansvar när det gäller infrastrukturen kring hur samhället stöttar barns utveckling. Denna infrastruktur bör byggas ut både när det gäller hur vi mäter och följer barnens utveckling, när det gäller hur vi dokumenterar hur samhället möter barnen, hur vi genererar ny kunskap och hur vi säkrar att kunskap om vad som fungerar kommer verksamheterna och barnen till del", är däremot inte alls lika självklar. För det första måste man bli på det klara med vad som döljer sig bakom den svulstiga byråkratisvenska. En utbyggd infrastruktur för hur vi mäter och följer barns utveckling kan enklast översättas till fler prov, och i detta fall prov redan i förskoleåldern för att diagnostisera och dokumentera barnens kunskapsutveckling för att kunna sätta in rätt stöd.
Problemet ligger inte i att lärarna i förskola och skola inte har koll på vilka behov av stöd de enskilda eleverna har. Det är en kunskap som finns hos varje seriös lärare i förskola och skola. Det är bara att gå ut och fråga lärarna och svaren kommer att serveras på silverfat. Det är i nästa steg som kedjan brister. Stöd till elever kräver oftast också extra resurser. Från förskolans och skolans värld kommer ropen och bönerna om resurser till det extra stöd som behövs, men dessa rop och böner blir alltför sällan besvarade. Man talar för döva öron. Öron som görs döva för att kommunerna saknar resurser att tillgodose de behov som finns. Lärarna i förskolor och skolor får i stället försöka trolla med knäna.
Om staten på allvar vill ge förskola och skola förutsättningar att möta varje barn utifrån dess specifika behov så är det mer resurser som behövs - inte fler prov som riskerar att förstärka upplevelsen av misslyckanden hos de elever som är i störst behov av stöd för att kunna lyckas. Det handlar alltså om att staten måste tillföra mer riktade resurser till stöd för dessa elever. Det är det som gör skillnad för den enskilde eleven.