För någon vecka sedan kunde man läsa en mycket tänkvärd insändare på vår insändarsida. Det var en insändare från den socialdemokratiske politikern Leif Bogren och den handlade om att fler medborgare borde våga bli politiskt aktiva och inte låta sitt samhällsengagemang stanna vid att prata hemma vid fikabordet eller att skriva en ofta anonym insändare i tidningen.
Och visst är det så att Leif Bogren har rätt. Det skulle behövas ett mycket större antal politiskt aktiva i vårt samhälle. Om vi får fler politiskt engagerade människor så ökar möjligheterna att täcka in fler perspektiv på varje fråga som ska behandlas. Det blir också lättare att fånga upp frågor som berör människor i deras vardag, problem som måste lösas och idéer på hur samhället kan utvecklas i positivt riktning.
Leif har också en poäng i sitt resonemang i insändaren om att människor också måste våga ta ansvar för sina åsikter och sätta in saker i ett helhetsperspektiv. För politik handlar i grunden om att balansera motstridiga viljor och hitta kompromisslösningar som fungerar. Det handlar alltså om att prioritera och våga ta ansvar för att också våga välja bort saker för att ha råd med andra. Men det är klart att det är mycket lättare att sitta på sin kammare och många gånger kunna blunda för verklighetens begränsningar. Då kommer man undan de svåra prioriteringar som politikerna står inför. Man kan skjuta över ansvaret för att lösa resursproblemen på de som vågar engagera sig. De får lösa finansieringen bäst de vill, för de kan ju säkert trolla med knäna. Många tänker nog, ytterst okritiskt, att det finns resurser som bara är att använda. Jag vet inte hur många gånger jag läst insändare där det verkar som att en minskning från två till ett kommunalråd här i Piteå skulle lösa de flesta av kommunens problem. Men så är det när frågor får ett större symbolvärde än det faktiska värdet.
Igår lyssnade jag till Leif Bogren på Sossestugan när han talade på temat "Fler måste våga", och då lyfte han upp en annan mycket viktig aspekt på mod och ansvarstagande. Han pratade om att alltför många förtroendevalda väljer att huka sig och söka lä bakom ledaren/ledarna när stormen piskar som hårdast runt om en. Det är ju i grunden en ganska normal reaktion att söka skydd i sådana lägen, men Leif menade att man som förtroende vald och politiskt aktiv har ett ansvar att stå upp för vad man tycker och de ställningstaganden man gjort i stället för att låta de politiska ledarna ensamma få ta smällarna.
Det krävs mod och civilkurage för att ta det där klivet ut i stormen och rikta en del av uppmärksamheten mot sig själv. Men det modet och det kuraget måste man ha. Annars kanske det varit bättre att ha stannat på den ensliga kammaren och muttrat för sig själv där. För har jag varit med om att ta ett beslut eller en inriktning så ska man också vara beredd att ta ansvar för detta och acceptera att det kan leda till kritik. Men här fungerar det dåligt i alla partier, och det beror i grunden på att partierna består av människor. Människor vars överlevnadsinstinkt är lika stark som för den stora massan. För vem vill kasta sig till lejonen självmant.
Men ska man vara tvungen att känna så? Är spelreglerna som gäller för våra politiker justa? Ska de behöva tåla allt. Är det kanske så att vi måste förändra vårt sätt att behandla våra politiker för att fler ska våga sig in i ett politiskt engagemang? För inte är det väl så att vi vill ha hårdhudade och känslokalla supermänniskor som politiker? Nej, visst är det väl så att vi vill ha medkännande människor, som vilken granne, släkting eller bekant som helst, som politiker. Människor med båda fötterna väl förankrade i verkligheten. Men då måste vi kratta manegen på ett annat sätt så att fler vågar. Ansvaret för krattandet ligger på var och en av oss. Hur vi krattar styr det mönster som bildas imanegen. Det är viktigt att komma ihåg.