Att ha någonstans att bo är ett av de grundläggande behov som måste uppfyllas för att en människa ska må bra, om man ska tro olika teorier kring behovstrappor. Och det är bara att gå till dig själv. De perioder i livet som du varit missnöjd med sitt boende har du säkerligen inte heller mått särskilt bra på det hela taget. Ett dåligt boende påverkar således hela människan.
I bostadsbristens Sverige är det många som inte känner att de har ett bra boende. Att sakna eget boende är också något som ökar. En del tvingas leva kvar i dåliga relationer i väntan på att bostadsfrågan ska lösa sig. Ungdomar tvingas bo kvar hos sina föräldrar avsevärt längre än vad de, eller för den delen föräldrarna, önskar. Andra tvingas flytta runt i tillfälliga boenden i andra eller tredje hand. Detta är naturligtvis ett samhällsproblem.
Tyvärr har den svenska bostadspolitiken fullständigt kapsejsat. Regeringen anser inte att problemet ligger inom deras ansvarsområde. Ansvaret för bostadsförsörjningen ses mer som en marknadsfråga där utbud och efterfrågan alltid kommer att söka efter ett jämviktsläge. Men så enkelt kan man inte göra det för sig. Bostadspolitiken har också en social dimension som gör att ansvariga politiker, såväl på kommunal som på nationell nivå, inte kan avsvära sig ansvaret för.
Effekterna av det passiva förhållningssätt som politiken under senare tid haft när det gäller bostadspolitiken visar sig nu också med full kraft. Den nyproduktion som sker består till största del av dyra bostadsrätter och riktar sig till personer som redan kommit en bra bit upp i den bostadspolitiska näringskedjan. Det är i huvudsak människor som tack vare tidigare bostadsaffärer kunnat göra vinster som har råd att köpa nyproducerade bostadsrätter i attraktiva lägen. Detta leder i sin tur till en ökad bostadssegregation.
Det finns även andra problem på dagens bostadsmarknad. Ett stort problem är ungas möjligheter att ta sig in på bostadsmarknaden när det råder skriande brist på hyresrätter. För många är alternativet att köpa en bostadsrätt stängd. Bolånetaket med krav på femton procents egen insats gör det i praktiken omöjligt för ungdomar utan uppbackning från välbeställda föräldrar att köpa bostad.
Det behöver därför byggas fler hyresrätter, men för privata aktörer är detta inte alls lika attraktivt som att bygga bostadsrätter. Det är därför som en statlig bostadspolitik verkligen behövs. Genom olika former av stöd och subventioner skulle staten kunna öka intresset för att bygga hyresrätter. Men regeringen verkar inte förstå detta.
Bostadsbristen är inte bara ett problem på individnivå. Brist på bostäder kan också vara en tillväxthämmande faktor. Om grundläggande mänskliga behov som egen bostad inte kan garanteras så riskerar även resten av samhällsekonomin att gå i stå. Bostadsfrågan är därför alldeles för viktig för att man från politikens sida får lämna walkover.