När år 2013 lades till handlingarna kunde man konstatera att regeringens slutstation för arbetslösa, Fas-3, omfattade fler personer än någonsin. Deltagarna fortsätter att strömma in i åtgärden, och ytterst få lyckas från Fas-3 komma tillbaka till ett arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.
Bara i Norrbottens län fanns det 1080 personer i Fas-3 när 2013 övergick i 2014. 1080 personer som kommit till vägs ände i den borgerliga arbetsmarknadspolitiken. 1080 personer som befinner sig i en åtgärd som varken tar sin utgångspunkt i individens egna behov eller de behov som finns på arbetsmarknaden.
Deltagarna i Fas-3, sett till hela landet, har en genomsnittlig inskrivningstid på arbetsförmedlingen på sju år. De personer som hamnar i Fas-3 står således långt från arbetsmarknaden och skulle behöva verkligt kraftfulla insatser för att kunna komma ut på arbetsmarknaden. Individanpassade insatser som syftar till att ge den enskilde den kompetens som behövs för att kunna hitta ett jobb och insatser som stärker den enskildes förmågor så att denne också klarar av att komma tillbaka till den arbetsmarknad man en gång tvingats lämna.
För att ge de som står längst från arbetsmarknaden idag en verklig chans att komma tillbaka måste regelverken kring de arbetslösa luckras upp. Idag är dessa alltför fyrkantiga för att Arbetsförmedlingen ska kunna gå in med de arbetsmarknadsåtgärder som skulle kunna göra verklig skillnad för den enskilda. Idag är alltför mycket av regelverken fokuserade på tidsgränser och ersättningsnivåer. Regeringens tro på att piskan i form av sänkta ersättningsnivåer och morot i form av jobbskatteavdrag är det bästa medlet för att få folk att återinträda på arbetsmarknaden har gång på gång visat sig felaktig. Men det tar inte regeringen till sig. När karta och verklighet inte stämmer överens är det verkligheten det är fel på – inte kartan.
LO har fört fram krav på att de så kallade plusjobben ska återinföras. Detta borde Socialdemokraterna verkligen göra efter höstens val när man äntligen får möjlighet att återupprätta den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Plusjobben byggde till skillnad från Fas-3 upp människor genom att man fick utföra arbetsuppgifter som det fanns ett verkligt behov av. Det var också viktigt för självkänslan hos ”plusjobbaren” att veta att arbetsgivaren faktiskt fick betala en del av den lön man uppbar i stället för att som ”Fas-3:are” veta att anordnaren får betalt för att ta hand om en. Som ”plusjobbare” visste man att det jobb man utförde hade ett värde som någon också var beredd att betala för.
Men även plusjobben kan vidareutvecklas och förbättras. En kombination av plusjobb och arbetsmarknadsutbildning vore en sådan förbättring. Den arbetslöse kunde då parallellt med att jobba få chansen att höja sin kompetens och konkurrenskraft.
Om Sverige ska kunna klara av att konkurrera globalt så måste vi se till att hela vår arbetskraft har den kunskap och de kompetenser som efterfrågas på arbetsmarknaden. Ett rejält omtag i arbetsmarknadspolitiken är vad som behövs. Vi måste bort från passiv förvaring till aktiva åtgärder. Så enkelt är det.