Senaste veckorna har kvinnors underliv varit på tapeten. Bakgrunden? En studie som visat att nästan varannan kvinna som föder barn vaginalt får förlossningsskador. Vad pratar vi om för skador? Inga. För vi pratar inte om några skador eftersom vi inte pratar om kvinnors reproduktiva hälsa överhuvudtaget. För att det är skämmigt.
I bloggen Blixa skriver Anna-Karin om sina förlossningsskador. ”Det är normalt att spricka från A till Ö, det är helt normalt att ha en ficka i fittan full med skit, det är helt normalt att bli både urin- och avföringsinkontinent, det är helt normalt att sexlivet är fucked up for life”. Detta startade en lavin av berättelser från kvinnor som varit tysta om deras problem. Och om en sjukvård som tycker att allt är helt normalt.
För att göra en tillbakablick över sexualpolitiska frågor i Sverige kan vi titta på det tidiga 1900-talet. Då reste Elise Ottesen Jensen, även kallad Ottar, land och rike runt för att hålla sexualundervisning. (Senare grundade hon även Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU – ett välbehövligt inslag i ett konservativt Sverige). Hon var pionjär under sin tid då preventivmedel, aborter och sexualundervisning var förbjuden.
Medan Ottar hjälpte kvinnor och män med reproduktivitetsfrågor var statsministerns prestige och kyrkans tukt mer värt än en kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp och liv. Det var värt att en och annan fick stryka med av en illegal abort än att sjukvårdens uppdrag ändrades.
Vi kan tycka nu att vi har kommit en bit på vägen sen galg-aborternas och det avbrutna samlagets tid. Men vi har en bit kvar. Det är samma konservativa värden och föreställningar om kvinnors kroppar som idag gör att tusentals håller tyst om sina förlossningsskador. Det är samma värden och föreställningar som gör att kvinnor som söker hjälp får höra av sjukvården att de inte behöver oroa sig. För allt är normalt.
Maria Gyhagen är en av dem som har arbetat med studien och säger till Ekot att vi ”måste se detta som ett av de riktigt stora kvinnliga folkhälsoproblemen”. Hon säger också att vi måste ta reda på vad i förlossningen som är kritisk och sedan kvalitetssäkra det.
Kvinnor har fött barn så länge de har vandrat på jorden. Och vi vet fortfarande inte riktigt vad förlossningsskadorna beror på? Då kanske det är dags att ta reda på det. Om hälften av alla kvinnor som föder vaginalt får skador borde sjukvården inte stå handfallna. Det skulle vi inte gå med på om det handlade om någon annan kroppsdel. Vi byter ut kranskärlen på hjärtsjuka, opererar magsäcken på överviktiga, transplanterar inre organ och gud vet allt. Men vi kan fortfarande inte fixa en försvagad slidvägg. Här har forskningen och sjukvården en del att göra för att komma i takt med tiden.