Under torsdagen och fredagen satt det mäktiga verkställande utskottet i ett sedan länge planerat möte för att utforma den politiska inriktningen för det socialdemokratiska partiet och vilken strategi partiet ska ha för att kunna nå ut med sin politik. Ett möte som säkerligen kommit att i huvudsak handla om den rådande krisen i partiet och partiordförandens ställning, för det är sannerligen något som behöver diskuteras och analyseras på djupet.
Socialdemokraterna har kommit att hamna i en situation där det mesta går fel. Man når inte ut med det politiska budskapet i debatten då fokus, såväl i media som i allmänhetens medvetande, i stället ligger på partiets interna problem.
Gång på gång dras diskussioner igång där enskilda ledande partiföreträdares förtroende för partiledaren ifrågasätts efter frågor från journalister. Partiledaren själv bidrar till turbulensen genom en del mindre väl genomtänkta uttalanden och dåligt underbyggda utspel.
Kort sagt befinner sig partiet som helhet i en negativ spiral utan dess like. Allt som kan gå fel går också fel.
Frågan är hur det socialdemokratiska partiet ska kunna åstadkomma en förändring som kan bryta denna negativa spiral, och få till ett mentalt skifte såväl intern i partiet som bland väljarna. I dagsläget är associationerna negativa när man tänker på partiet, och då handlar det inte om politiken för den kommer långt bak i associationskedjan - om associationerna alls går så långt i dagsläget.
Den förändring som måste åstadkommas är således av gigantisk karaktär. Det handlar inte om justeringar på marginalen utan om genomgripande förändringar som får människors reaktioner att bli positiva och nyfikna.
Frågan är om den politiska och ledarskapsmässiga krisen inom det socialdemokratiska partiet hunnit sätta så djupa spår att detta paradigmskifte är möjligt att åstadkomma under nuvarande ledarskap. Tyvärr är dagens samhälle så personfixerat att kopplingen mellan den politiska krisen och de ledande socialdemokratiska företrädarna inte går att bortse. Den som stämplats som en förlorare har oerhört svårt att tvätta bort den stämpeln, kanske är det näst intill omöjligt.
Och då hjälper det inte om den innersta maktkretsen uttalar sitt förtroende för partiordföranden. Håkan Juholts möjligheter att bedriva ett framgångsrikt och kraftfullt politiskt arbete bestäms i stället av vilken uppfattning Svensson på gatan har av hans trovärdighet och kompetens, och detta grundas till största del på subjektiva bedömningar som i hög grad färgas av den allmänna debatten.
I SVT:s morgonsoffa slog den tidigare jämställdhetsministern Jens Orback huvudet på spiken när han besvarade den givna frågan om han har förtroende för Håkan Juholt om han kan sitta kvar genom att säga att det i grunden saknar betydelse om han själv har förtroende för honom eller inte utan det som kommer att avgöra Håkan Juholts framtid i stället är om väljarna har förtroende för honom eller inte. Hans slutsats var att det Håkan Juholt själv måste fundera på är om han är en tillgång för partiet eller en belastning.
Sett till det politiska innehållet har Håkan Juholt varit en tillgång för socialdemokratin. Hans förmåga att sätta solidaritet och rättvisa i fokus för politiken har gjort den socialdemokratiska politiken tydligare.
Frågan är bara om han själv, i så pass hög grad att han blivit en belastning, bidrar till det brus som gör det omöjligt för oss att nå ut med vår politik. Frågan är alltså om det finns någon annan utväg än att byta ut partiledaren, och betydande delar av partiledningen, om det socialdemokratiska partiet ska kunna vinna väljarnas förtroende åter.
Det tål att fundera på.